I ett kalt källarrum någonstans i Norge sitter nioåriga Emilie inlåst. Hon vet inte

var hon är eller vad hon gör här. Inte heller vem mannen är som kommer med mat och vatten.

Men instinktivt vet hon att hon måste vara snäll mot mannen. Annars kan det gå för henne som för Kim, pojken som var här men som försvann och aldrig kom tillbaka.

En becksvart historia om det mörkaste vi kan föreställa oss – barnamord – där författarinnan Anne Holt trots allt lyckas hålla sig borta från det osmakligt makabra och istället berätta en historia som känns trovärdig och på ett sådant sätt att man behåller intresset boken ut. Hon växlar mellan händelser och personer på ett sätt som gör att berättelsen får flyt, men utan att förvirra.

Historien i sig är kanske inte det mest orginella jag har stött på men den håller måttet. Och Annes lite sakliga och väldigt verklighetstrogna sätt att beskriva människor, deras tankar och omgivningar, gör mig snabbt välvilligt inställd och bidrar till att jag utan problem kan leva med de delar av handligen som kanske haltar lite…

Bokens huvudrollsinnehavare, då främst psykologen och juristen Inger Johanne och kriminalinspektören Yngvar Stubø, presenteras på ett sätt som gör att deras personligheter och livsöden efter ett tag blir minst lika intressant för läsaren som huvudhistorien och jag hoppas på att få följa dessa två genom nya historier i framtiden.

Summa summarum: klart läsvärd!

Betyg: