Jag läser diktsamlingar på ett speciellt sätt. Jag vet inte om det är unikt för just mig, men först tar jag mig snabbt igenom hela. I detta första steg lär jag känna tonen, får en översikt av bilderna, och bildar mig en generell, överblickande uppfattning. Andra gången läser jag en bit i taget. En dikt, ett avsnitt osv beroende på hur samlingen är uppbyggd. Detta är min djupläsning. Jag smakar på alla bilder. Tar in. Går tillbaka. Förstår. Tror mig förstå. Sedan måste den sjunka in ett litet tag. Stå i bokhyllan och vänta. Efter ett par dagar har tankarna mognat, och jag kan skriva ner dem, som jag gör här, eller helt enkelt släppa dem för stunden. En bra samling tål att läsas igen. Ibland läser jag om den efter ett par veckor. Ibland tar det ett par år innan jag hittar tillbaka till den.
En riktigt bra samling välkomnar dig på nytt varje gång du slår upp den.

”du andades
tätt mot fönsterrutan
och skrev med fingret
ristade in ditt namn i imman
strök sedan snabbt ut det igen
en gång
två gånger
tills du kände dej lugn
kände lyckan sakta krypa i dej”

Den inledande dikten sätter nästan alltid någon sorts standard för den fortsatta läsningen, och det är extra påtagligt i Svart som silver.
Namnet som en metafor för mitt varande. Det fragila livet och de ögonblick som vi inser just hur sprött det faktiskt är, att vi kan sudda ut det i en handvändning. Men det är ingen suicidal poesi, tvärtom. Du känner ”lyckan sakta krypa i dej”. När vi blir medvetna om denna sprödhet så kan vi också uppskatta det liv vi har.

Jag har läst det mesta som Öijer skrivit och i november fick jag möjligheten att se honom uppträda på Östgötateatern, vilket jag bloggat om här. Öijer bör upplevas ”live” även om en fortsatt läsning innebär att man läser ”med hans röst”.

Svart som silver visar en något mjukare Öijer än vi kanske är vana vid, men den avslutande dikten ALDRIG är den som fått mest uppmärksamhet, och är samtidigt den som är hårdast i tonen. Bitsk. Poeten som aldrig tänker sätta sig på den tron man byggt för honom. Poeten som alltid byter skepnad, som man aldrig vet var man har.

Betyg: