“Ingenting märker en så djupt som att tvingas avsky vad man i grunden älskar.”
-Gunnar Ekelöf ur brev till Evert Taube, 31:e mars 1966.

Ekelöf skriver detta beträffande den, genom hela livet, ansträngda relationen till modern. Just Ekelöfs mor tar en betydande plats i boken En självbiografi, i vilken vi får ta del av ett komprimerat, men ändå gediget, urval av poetens bevarade brev, anteckningar och utkast till dikter mm. Man får känslan av att modern varit en stor del av Ekelöfs liv och skapande, just på grund av att hon aldrig varit någon större del av hans liv. Madonnan som inte räckte till.
Vi får följa Ekelöf från barndomen och fram till hans bortgång 1968. De tidiga breven till modern, från de barnpensionat där han bodde när mamman var hos sin nye man, vittnar om en djup sorg, och en längtan efter en moder som borde längta efter honom också. De senare breven och anteckningarna, dit ovanstående citat räknas, vittnar också om en sorg, men samtidigt om ett oresonligt konstaterande, modern är inte hans moder i dess rätta mening. Ekelöfs amma är den enda “mor [han] minns”.

I samma brev, precis före ovanstående citat:

“[...] till min mor [...] har jag hela livet stått i ett hat-kärleks-förhållande, som hon gjorde skäl för.”

En självbiografi tar oss med på en resa mellan högt och lågt, vilket har dubbel effekt. Lyckan i att finna att poeten är mänsklig, och det olyckliga i att finna det. Det finns någonstans, åtminstone hos mig, en ovilja, och samtidigt en vilja, att förmänskliga bilden av poeten. Denna dualitet utgör en spänning mellan poeten och människan, och det tvingar fram en insikt om att människan är poeten och vice versa.

Emellanåt slås man av hur vanliga tankar en till synes ovanlig person tänker. Kanske är det i de tvära kasten mellan det vardagsnära och det icke vardagsnära som denna känsla hos mig dyker upp? Helt plötsligt (så känns det) en anteckning rörande formgivningen av Sent på jorden:

“titelbladet är oroligt tack vare siffrorna. det räcker med: gunnar ekelöf // sent på jorden // spektrum stockholm”

Detta är på många sätt en fascinerande läsning, men en påfrestande sådan. Samtidigt som jag vet ännu lite mer om personen Ekelöf så vet jag lite mindre om poeten. Två sidor av samma mynt, men båda sidor kräver att försöka stå för sig själva. Det blir på många sätt en näst intill omöjlig läsning, om man s.a.s. är van vid läsningen av poeten framför personen. Men det är helt klart värt det, trots känslan av besvikelse och samtidig eufori.

Betyg:

(Denna text har tidigare publicerats i min egen blogg den 21/1-09.)