Jag tyckte väldigt mycket om Linda Olssons första bok, Nu vill jag sjunga dig milda sånger. Nu har den stockholmsfödda Nya Zeeländskan skrivit ännu en bok, helt annorlunda men ändå med hennes omisskännliga språkbruk och känsla för detaljer.

Berättelsen rör sig i tiden – mellan nutid, där berättelsen börjar, och tiden runt huvudpersonen Adam Ankers födelse under det andra världskriget. Den rör sig också i rummet och utspelar sig i Nya Zeeland, Polen och Sverige. Den förs framåt berättad i jagform, ibland av huvudpersonen, ibland av brevskrivare från det förflutna eller någon annan person. Sättet att berätta känns väldigt naturligt. Händelserna skildras inte i kronologisk ordning utan efter hur de olika personerna minns dem och när de blir viktiga för sammanhanget.

Så småningom klarnar bilden av vad som hände den polske juden Adam, född Lipski, och personerna närmast honom, och hur ett litet hårspänne kan sätta igång en flod av minnen som måste berättas. Minnen av en speciell dag, som blev avgörande inte bara för Adams fortsatta liv, utan också för att han skulle hitta sitt förflutna. Historien gör nedslag här och där i tiden, på samma sätt som man naturligt påminns om en händelse när man konfronteras med en annan. Boken slutar med att cirkeln sluts, men slutet är ändå öppet, på ett hoppfullt sätt. Det känns som att Adam och de närmaste bipersonerna fortsätter sina liv fast boken är slut, vilket också bidrar till den dokumentära känslan i berättelsen.

I Bonnierpockets utgåva av Sonat till Miriam finns också några sidor ”extramaterial” där författarinnan berättar om arbetet med boken och om en serie omständigheter som gjorde att hon kom på rätt väg och till slut fick ihop handlingen, personerna och detaljerna i boken. Det som verkar så självklart och enkelt att berätta är i själva verket resultatet av ett långt och mödosamt arbete. Ibland behöver man som läsare bli påmind om detta, och det är spännande och fascinerande att på det här sättet få en glimt av en annan människas tankar bakom den färdiga produktionen.

Betyg: