Från första sidan vet man att det här kommer gå åt helvette. Läsaren kastas rakt in i väntrummet på sjukhuset där Stens fru, Carmen, sitter och väntar på besked om knölen i bröstet. Familjeidyllen hemma hos Sten, Carmen och lilla dottern Luna slås i spillror. Det som bara händer andra, händer dem. Cancer. Den aggressiva sorten.

Livet efter cancerbeskedet blir en kamp. Sten gör vad han kan för att alltid finnas där när Carmen behöver honom, och följer med på behandlingar och psykologsamtal. Från det här hållet ser deras vardag ut som ”den ska”, det är lika hemskt som alla cancerhistorier brukar vara.
Men Sten lider av något som han själv kallar monofobi. Jag skulle kalla det ett beroende av sex. Han är regelbundet otrogen och träffar tjejer på krogen och festar loss med polarna när han har sina ”cancerfria” fredagar. Otroheten och flörtandet med andra tjejer är något han har sysslat med även innan Carmen fick cancer, men nu blir det en tillflyktsort där Sten kanaliserar sina känslor för hela situationen. Frustration, sorg, desperation…

Ni hör ju… det här är en jävla soppa. Det går inte att inte känna något av den här historien… Den är för hemsk/läskig/märklig för att vara sann. Men, det här är en självupplevd historia. Jag har sällan läst en så ärlig, naken, sorglig och samtidigt stark beskrivning av sjukodomsförloppet. Jag har själv upplevt cancerbehandling på nära håll, då en i familjen har drabbats, men det var inte på samma nivå som det här. Det här är hemskt

Den här boken hade kunnat bli en ”cancerbok i mängden”. Istället är det en av de vackraste o smärtsammaste böcker jag läst. Jag läser de sista (om man nu kan säga så) 150 sidorna  i ett svep… jag kan inte sluta. Klockan är halv 2 på natten när jag lägger ifrån mig boken. Jag är så rödgråten och snörvlig att jag knappt kan andas. Jösses..

Betyg: