Dalziels död är den 20:e boken om radarparet överintendent Andy Dalziel och Peter Pascoe vid Yorkshirepolisen men det var min första bok i serien. Jag tro man skall ha läst fler böcker i serien för att riktigt uppskatta denna men Reginald Hill är ändå ganska bra på på att sätta in nykomlingar i karaktärerna. Och jag gillar hur han beskriver personerna som förekommer i boken.

Andy Dalziel kallas ”Den Tjocke” av alla och är en burdus, fräck, egensinnig och politiskt inkorrekt polis som inte gillar att följa order. Han blir kallad till ett hus där polisassistent Hector tror sig ha hört skottlossning och sett ett vapen. Saken är bara den att ingen lyssnar eller tror på Hector. Han har alltid en förmåga att framstå som oerhört korkad och råka ut för olyckor. Dalziel tror inte ett ögonblick på att Hector sett ett vapen utan väljer att rusa fram mot huset med Pascoe i hälarna.

Men innan de är framme exploderar huset, bilar kastas upp i luften och glasrutor flyger ut.  Pascoe kastas omkull men klarar sig hyfsat. Andy Dalziel blir däremot illa skadad och hamnar i koma. Peter Pascoe blir som besatt av att lösa fallet, han tror att om han hittar de skyldiga så kommer Dalziel att vakna.

Det visar sig ganska snart att huset som sprängdes i luften var under bevakning av CAT (Combined Anti Terrorist) och de kommer swichande Yorkshire och tar över. I videobutiken som sprängdes hittas rester av sprängmedel och tre döda kroppar, man förmodar att de varit terrorister som klantat sig medan de förberedde något. Men samtidigt börjar det dyka upp brev och videoklipp hos nyhetsbyrårer, en grupp som kallar sig ”De nya korsriddarna” avrätttar misstänkta terrorister som exempelvisfrikänts i domstol. Har bomben något med detta att göra? Pascoe gräver sig allt djupare ner i fallet och både hans fru och CAT oroar sig, men på olika sätt. Kan brittiska säkerhetstjänsten vara inblandad?

I denna bok förstår jag att Dalziel i övriga böcker säkerligen tar massor med plats men här får man följa hans tankar från andra sidan koman, han berättar om sina drömmar. Det är skrivet med en ganska pubertal sexistisk humor och tillför egentligen inget till själva berättelsen mer än att ge Dalziels närvaro. Tempot i boken är ganska högt och Reginald Hill klämmer in en hel del händelser och lite småtwister och jag han inte få ihop alla bitarna själv innan slutet. Jag gillar hur Hill använder deckaren som form för att skriva om ett aktuellt politiskt ämne på ett vitsigt sätt. Jag saknar dialogen mellan Dalziel och Pascoe som finns i början, det är rappt och vitsigt men sen uteblir det. Jag tror att den dialogen säkerligen är en styrka i de övriga 19 böckerna.

Betyg: