Den här fick jag i julklapp av min kära kusin som tyckte ”-Den här bör man ha läst om man ens har en gnutta intresse av bra böcker.” Jaha. Sagt och gjort. Jag har kämpat med den boken bra länge känns det som… För den är tjock, över 700 sidor, o har ett rätt omständigt språk. Den utspelar sig i England i början av 1800-talet o allting verkar vara som i Stolthet o Fördom, du vet… alla pratar väldigt mycket om sina känslor, kvinnorna är sköra små varelser o männen är romantiskt känslosamma eller strikta o strama. Det är klänningar, hattar och häst å vagn, tjänstefolk och danser. Språket är lite gammaldags och det känns rätt ofta som om berättelsen står o stampar… eller rör sig i sansad takt framåt. Susanna Clark lägger stor vikt vid detaljer och hela boken igenom finns det små fotnoter som förklarar saker o händelser som det refereras till i texten. Det är en otroligt välskriven historia.

Det handlar om magins återkomt till England o allt vad det för med sig i form av konflikter o märkliga händelser o äventyr. Jonathan Strange är i början av boken lärling till Mr Norrell och tillsammans blir dem de magiker som på olika sätt försöker hitta den bortglömda magin… o deras olika uppfattningar, liberal/äventyrlig o konservativ/försiktig, gör att det blir lite trassel, minst sagt. Det är skrivet med humor och värme, o det är en del ”riktiga” historiska händelser med i boken…. fast, då med den ”magiska” förklaringen – varför det blev som det blev – i exemplevis kriget med Napoleon och varför Lord Bayron dog i så unga år.

Så… är den här tegelstenen då värd att läsa?
-Jo, det tycker jag allt, det är bra underhållning. Jag har aldrig läst nån historia som liknar den här. Men man måste vara lite envis för att inte ge upp i början av boken. Det är ingen actionbok med smaskiga cliffhangers, utan mer ett drama med lite sävlig fart frammåt då historien sträcker sig över 10 år. Gillar du lite fantasy blandat med Stolthet o Fördom så är det en bok för dig =)

Betyg: