När Istället för hiphop släpptes år 2003 så gillade jag vad jag läste. Och jag avskydde vad jag läste. Anledningen till denna motsägelsefullhet: han skrev som jag. Så här i efterhand vet jag att det jag skrev var riktigt uselt, och med den insikten kan jag inte gilla Istället för hiphop under denna läsning.

Boyacioglu har släppt sin fjärde samling, men också en volym med de tre första, under samlingstiteln En för alla, tre för en. Detta kommer alltså bli den första av fyra recensioner av Boyacioglus poesi. Jag vill veta om Boyacioglu vuxit som poet genom sina böcker.

Jag säger det direkt: Det här är en löjligt dålig poesi! Ett barnsligt sinnes önskan om att vara en riktig poet. Det är pladdrigt, fullt av talspråk. Ett stycke samlad text som inte vet om den är prosa eller poesi, och därför inte lyckas vara något av det. En text är inte poesi bara för att man stoppar in radbrytningar på oväntade platser.

Jag vet inte vad Boyacioglu vill. Ibland vill han rappa, ibland vill han verka bildad, ibland verkar det som om han skrivit ner allt som dyker upp i hans huvud osv. Ingenting passar in någonstans. Det räcker inte att vara ung. Ungdom är inte genialitet. Boyacioglus poesi är banal på flera (negativa) plan. Ska man medvetet skriva banalt och lyckas så måste man heta Sonja Åkesson eller ha målsättningen att bli dubbelt så bra som hon, för att kanske komma i närheten. Det banala hos Boyacioglu saknar Åkessons samhällskritiska briljans. Eller vad sägs om:

”Sommaren är slut
för nu kommer hösten
Det blir mörkt i alla hus
Men i alla hus är barnen glada
för efter hösten kommer vintern
Men nu är det trist
för alla bladen faller
Bladen blir gula och röda
och det är konstigt
för vem tar allt grönt”
-Höstdikt

Suck. Trist var ordet.

(Uppdatering/rättning. Boyacioglu har släppt fem samlingar, men bara fyra i pocketformat. Såklart!)

Betyg:

Läs gärna min recension av  Daniel Boyacioglus Gråter aldrig samma tårar två gånger också.