Jens Lapidus: Snabba cash
(Månpocket, 2007) Denna kriminalroman om Stockholms undre värld blev mycket omskriven och höjd till skyarna när den kom ut år 2006. Ganska snart kom uppföljaren Aldrig fucka upp. När Lapidus i vår kom ut med sin tredje bok Gängkrig 145, nu i serieform, tyckte jag att det kanske var dags även för mig att börja läsa den omtalade trilogin om ”Stockholm Noir”. Det är inte riktigt den typ av litteratur som jag föredrar, men vissa böcker bör man läsa i allmänbildningssyfte.
Bokens tre huvudkaraktärer och deras liv beskrivs parallellt och, tycker jag, lite långrandigt i bokens första hälft. Alla tre är på olika sätt inblandad i kokainaffärer i Stockholm och det fullkomligt gödslas med name-dropping; såväl inneställena runt Stureplan, personer, märkeskläder och bilar namnges om de så bara passerar förbi i handlingen. Tanken är förmodligen att det skall öka trovärdigheten i berättelsen men för mig som inte håller till i trakterna eller i de kretsarna verkar det i stället lite löjeväckande. Eller är det fråga om varumärkesplacering? Man får en känsla av att boken kan komma att vara hopplöst ute inom 5 års tid.
Språkligt lär Jens Lapidus för vissa avsnitt ha inspirerats av bl a Latin Kings, vilket innebär att handlingen berättas på ett slags ”blattesvenska” utan hjälpverb. Det känns onödigt, det hade räckt med att dialogen speglade personernas språk där, då berättelsen för övrigt är välskriven på perfekt svenska. Det finns också några domstolsprotokoll runt de inblandade personerna, vilket speglar ”samhällets” syn på vissa problem som dyker upp. Protokollen skrivs i en tredje stil, kanslisvenska, och här är det förstås Lapidus egentliga bana som advokat som lämnar avtryck.
Under bokens senare del, när man börjar ana hur alla tre karaktärernas väg kommer att korsas, ökar tempot och spänningen. Det blir en del ”splatter” när det är som värst, straffande, hämnd och avslöjanden står som spön i backen. Upplösningen är på sätt och vis väntad och sens moralen är att sist och slutligen är det ”de goda” och rättvisan som segrar. Förr eller senare och på ett eller annat sätt.
Betyg: 
Vilket betyg skulle Du ge Jens Lapidus: Snabba cash?
5 Comments
Trackbacks
- Jamel Hamou och Johan Schyberg: Efter festen | PocketBlogg.se
- Liam Norberg: Insidan – brotten, pengarna, tiden | PocketBlogg.se
- Bästa svenska gangsterromanerna | Svensson
Tyckte själv att Lapidus språk och stil gav boken trovärdighet. Hans korta, rappa meningar med jargong och uttryck från den undre världen ramade in och förstärkte det tryckta ordet på ett sätt som fungerade, iallafall för mig.
Möjligen kan jag dock känna att Lapidus har en tendens att vilja vara lite för spektakulär. Det är tydligare i uppföljaren ”Aldrig fucka upp” där man känner lukten av Hollywood-produktion och det frestar på trovärdigheten i en bok som utspelar sig i vårt kära Svedala.
Hej Robert, tack för din kommentar! Som vi skriver i ”Om Pocketblogg” så är vi inga proffstyckare eller litteraturvetare någon av oss, utan vill bara förmedla våra egna, subjektiva åsikter om de böcker vi tar upp. Och, som sagt, tillhör denna genre inte det jag vanligtvis läser, vilket också kan bidra till att jag spontant känner att name-droppingen och ”blatte-svenskan” blir – ja, bara lite för mycket. Spektakulärt, som du själv säger.
Jag utger mig inte för att ha fått ”rätt” uppfattning om boken, utan välkomnar fler åsikter och diskuterar den gärna!
Ibland kommer det att bli så att framöver att flera av oss här i pocketbloggen läser samma bok och gör varsin recension, och då är det inte alls säkert att vi bedömer böckerna likadant!
Välkommen tillbaka och följ Pocketblogg.se!