Alkemisten av Paulo Coelho köptes på Arlanda några minuter innan det var dags att springa till gaten för att åka hem till Boden. Ville ha något kort att läsa efter att ha avslutat Parfymen.

Baksidetexten på denna bok (citerad här nedan) fick mig att ställa tillbaka boken i hyllan, plockade ner den igen, upp i hyllan igen men tredje gången bestämde jag mig för att köpa den.

Varför denna tvekan? Jo det lät så överpretantiöst med ”en bok som kan förändra läsarnas liv fullständigt” men samtidigt fanns det något lockande med boken och så var den lagom tjock för att plöja på en entimmesflygning plus taxi hem.

Språket är ganska enkelt likaså själva grundhandlingen ”fattig fårahede i Spanien drömmer om en skatt i Egypten och bestämmer dig för att fara dit”. Men ändå är boken magisk på något sätt, det var svårt att sluta läsa, den trollband mig redan i prologen som handlar om Narkissos. Boken handlar om att våga lyssna på det man tror är rätt, göra det man känner och brinner för och våga lyssna till sin inre röst. Boken fick mig att fundera och jag log nästan hela tiden jag läste boken, den ger en lyckakänsla och jag som trodde att jag inte skulle gilla den. I boken händer många saker som är övernaturliga men Coelho får dem ändå att verka fullt naturliga och det finns en hel del humor i boken.

Bara vid sällsynta tillfällen utkommer en bok som kan förändra läsarnas liv fullständigt. Paulo Coelhos Alkemisten är en sådan bok. Med mer än 30 miljoner exemplar sålda har den redan etablerat sig som en modern klassiker, den är översatt till 56 språk och är utgiven i 156 länder.

Alkemisten är den magiska historien om Santiago, en andalusisk herdepojke, som följer sin dröm om att finna en av världens dyrbaraste skatter. Från sitt hem i Spanien reser han till marknaderna i Tanger och genom Egyptens öken till ett livsavgörande möte med alkemisten.

Historien om de skatter som Santiago finner på sin väg lär oss den viktigaste av alla visdomar: att lyssna till sitt hjärta, att förstå tecknen på livets väg och framför allt att följa sina drömmar.

Många säger att jag slåss mot väderkvarnar när jag protesterar mot små saker så som mot GBs Girlie-glass, SAS utdelning av bilar till pojkar och kramdjur till flickor (rent slentrianmässigt), klädkedjornas uppdelning av flick- och pojkkläder mm. Men efter att ha läst Alkemisten känns det som jag skiter i vad folk säger, det är att lyssna på min inre röst och stå för det jag tror på. Jag tror säkert att boken kan förändra någons livsöde om den läsas i rätt tid i livet, för mig gjorde den ett bestående intryck men livsavgörande nä det tror jag inte.

Betyg: