Boken börjar bra. Michael ska gifta sig och hans kompisar planerar en svensexa med sting. De drar med Michael på en pubrunda och som avslutning kör de ut i skogen, dumpar den aspackade Michael i en likkista,  skyfflar över jord och sticker.

Tanken är att de ska åka till en pub för att supa bort några timmar innan de gräver upp Michael igen. Men på vägen till puben råkar de ut för en bilolycka. Tre av dem omkommer omedelbart och den fjärde hamnar i koma.

Mark, som också skulle ha varit med på svensexan men som fick förhinder, inser att han har allt att vinna på att Michael aldrig hittas.

När Michaels fästmö Ashley anmäler Michael som försvunnen får kommissarie Roy Grace i uppdrag att leda sökandet. Men timmarna går utan ett spår efter Michael. Under tiden vattenfylls kistan långsamt.

Med den inledningen förväntade jag mig en nagelbitare. Men tyvärr. Levande begravd är direkt tråkig.

Ett problem är stilistiskt. Jag tycker att språket är stelt, otympligt och förutsägbart. Dessutom saknar jag den mörka humor som finns hos många andra deckarförfattare.

Ett annat problem är att personteckningen. De inblandade förblir skissartade och endimensionella. Därför är det svårt för mig att engagera mig i deras öden. Enda undantaget är skildringen av Mark. Där lyckas James åtminstone tidvis skapa djup och trovärdighet.

Bortsett från inledningen är intrigen allt annat än uppseendeväckande. Jag tycker om deckare med ett rejält mysterium, som överraskar mig och som tvingar mig att tänka. I Levande begravd finns inte mycket av den varan. Vid ett par tillfällen reagerar jag,  men i övrigt är handlingen okomplicerad, närmast fantasilös.

Nej, Levande begravd är inte en bra bok. Inte ett totalt bottennapp. Jag har läst sämre. Men sugen på att läsa mer böcker av Peter James är jag inte.

Betyg:

”Levande begravd” hade Sjumilakliv en helt annan åsikt om.