Boken Dödsscen – kamerna ljuger aldrig lockade med baksidetexten:

En ny hårdkokt deckare i Philadelphiamiljö!

En ovanligt fantasifull och kreativ mördare sätter skräck i Philadelphia. På mordroteln får han smeknamnet Skådespelaren eftersom varje mord utförs med en känd scen ur filmhistorien som förebild.

Cineast och seriemördare – Kevin Byrne och Jessica Balzano, kompanjonerna från Philadelphiapolisen, följer i mördarens spår, som leder in i filmbranschens smutsigaste och mörkaste kretsar. Det är naket, rått och närgånget. Byrne och Balzano erfar återigen att verkligheten är värre än vad de kunnat föreställa sig.

Dödsscen är Richard Montanaris andra bok om Jessica Balzano och Kevin Byrne vid Philadelphiapolisen. Även den första, En sista bön, finns utgiven i Månpocket.

Den förra boken En sista bön läste jag på engelska (The Rosary Girls). Och jag älskade den, skrev en kort recension i min blogg:

Den här gillade jag. Lite lagom bisarra mord och tillräckligt med sidohistoria (läs relationer). Gillar det religiösa temat även om det är en traditionell set-up för mord. Världsbilden i boken är mörk och man får följa mördarens tankar som är ett intressant bild av ett mörkt sinne. Poliserna, den erfarne Byrne som är rätt brutal ibland får jobba ihop med den nya polisen Balzano som verkar ha polisarbetet i blodet. Tillsammans försöker de klura ut vem som dödar och lemlästar katolska flickor och lämnar dem som besynnerliga konstellationer. Påsken närmar sig och de fasar att det skall vara kulmen på dödandet om de inte får stopp på mördaren. Boken är spännande och var svår att lägga ifrån sig.

Så det är ju inte så konstigt om jag såg fram emot att få läsa denna bok. Och det börjar så bra. Även i denna får man följa lite hur mördaren tänker, inte så mycket varför han gör det utan vad det är han tänker göra. Det filmnamnsdroppas rejält och är man som mig skräckfilmsälskare så är ju öppningsmordet i boken lysande. Mördaren väljer nämligen att kopiera klassiska filmmord och det första är duschscenen ur Psycho, han till och med tar på sig kvinnokläder för att likna mörderskan i filmen.  Åh yeah!  underhållningsvåld av bästa sorten i en bok.

Men sen kommer verkligheten ikapp lite i boken. Det blir lite väl mycket sidorelationer, Montanari kämpar med att ge oss en bild av alla karaktärena men framför allt Jessica Balzano och Kevin Byrne. Jag sitter och retar mig på att Jessica inte verkar ha någon tid över för sin dotter men tänker på sin boxningskarriär och att Kevin uppenbarligen bryr sig så lite om sin dotter utan bara tänker på sig själv och sina hämndmotiv. Deras vardag existerar knappt mer än några rader här och där, resten av tiden är de endast poliser, 2 jäkligt tuffa sådana.

Ett tag blir det lite väl många namn att hålla i huvudet, men jag kanske bara var okoncentrerad eller så berodde det på att de som gick åt i boken aldrig presenterades ordentligt utan blev vara ett namn i listan över döda. Den mörka sida hos psykopaten man fick möta i En sista bön är här utbytt mot en som verkar leva uppe i det blå, helt i filmens värld, han är inte ett dugg skrämmande. Och det var rädd jag ville bli. Men kanske är jag skräckfilmsskadad, vill gotta mig i det mörka i människans inre?

Upplösningen faller ganska platt och tråkar faktiskt ut mig en aning, det blir lite för osannolikt och lite för mycket händer precis i rätt tid. Tror att vissa böcker skulle vinna på att vara ljudbok dessutom för man skall inte kunna se hur många sidor som är kvar där historien tar en ny vändning. Fanns också lite språkliga saker jag retade mig på, sånt får inte ske när det väl är som mest nagelbitarvarning då tappar man spänningen.

Men den får godkänt som underhållning. Trots att boken handlar om Philiadelphias mörka baksida får den mig att vilja åka dit och se staden med egna ögon och jag blev sugen på att se vissa filmer en gång till och det är väl ett hyfsat betyg. Däremot bryr jag mig inte speciellt mycket om karaktärerna i boken, varken poliserna eller offren.

Betyg: