Det här är en liten bok som rymmer otroligt mycket känsla. Anders Paulrud (1951-2008) var kulturredaktör på Aftonbladet och litteraturkritiker. Han skrev flera böcker, men Fjärilen i min hjärna blev hans sista. Han dog av lungcancer och det här är boken han skrev medan han kämpade mot sin sjukdom. Det är ett tungt ämne, men språket och berättandet är flygande lätt och nästan poetiskt. Jag läste igenom den på en eftermiddag och blev gripen om hjärtat.

Men det här är ingen sjukdomsskilldring så som jag har läst i andra böcker. Det här är mest Anders egna tankar kring livet och döden och den känsla av att överge de man älskar mest. Det är korta betraktelser och tankar blandat med längre minnesbilder, vilket gör att man flyger fram genom boken. Han skriver om nattskräck, om tumörerna i lugnorna och om förberedelserna inför sin död. Han sörjer sitt eget liv och han vet att allting kommer fortsätta precis som vanligt när han är borta.

Här är ett stycke som i alla fall fick mig att känna en klump i halsen.

Det fanns en ljust blå fjäril i min hjärna. Jag såg den på röntgenbilderna, då, förra gången. På doktorns mottagningsrum på Neurokirurgiska kliniken. En fjäril som svävade uppåt sommarhimlen. Fjärilen som fick mig att flyga ut i livet igen, den gången jag blev frisk.
Jag vågade inte fråga då, men vet nu att fjäril och själ är samma ord i grekiskan, psykhe. Ursprunget för själ är andning, fläktande.
Fjärilens lilla omärkliga fläktande med vingarna.
Som hos en människa, lika ömtåligt.
Vad det min själ jag såg där i röntgensbildens fjäril.
och var finns den nu, denna vackra varelse som inte längre kan andas med sina vingar.
Död och upphängd på nålar.

På ett sätt så är det här en flyktig historia där man knappt hinner känna efter, innan de 131 sidorna är slut. Å andra sidan är det en väldigt speciell bok. Ett avsked som skapar eftertanke och gav mig en känsla av sorg. Som tur var satt jag bredvid en kär vän som jag kunde hålla om en stund efter jag läst ut boken. Det behövdes.

Betyg: