Det är minst 12 år sedan jag senast läste en kriminalroman. Under ganska många av mina unga år så utgjorde polisromaner, deckare och dyl. merparten av mitt litteraturintresse. Jag var övertygad om att Sjöwall/Wahlöö var det bästa som litteratursverige hade att erbjuda mig och min unga nyfikenhet. Jag var förtappad, men (skulle det visa sig) inte bortom räddning. När jag så gick i sjunde eller åttonde klass hade jag läst mycket litteratur, men jag hade ändå begränsat mig genremässigt. Det var inte jättesnävt, jag läste Den tunna röda linjen med samma inlevelse som Mannen på taket. Jag minns än idag min fascination över det snillrika draget av Sjöwall/Wahlöö (tror jag!) att i någon bok, vilken jag glömt titeln på, bygga upp en spänning kring en död kropp i ett helt slutet rum. Upplösningen var lika oväntad som genialisk och enkel.

Men. Jag började inse att det jag läste inte var någon vidare stor litteratur. Böckerna följde invanda och inarbetade mönster. De började med ett mord och slutade med upplösningen av det, och allt där emellan kändes… läst. Jag var inte bekväm i den déjà vu-känsla som berättelserna gav mig. Men, jag visste ändå inte var jag skulle leta någon annan litteratur. Det här var ändå ”min” litteratur, och skulle jag tröttna helt och hållet hade jag nog hellre gett upp läsningen för gott än att aktivt leta alternativ. Läsningen var för mig ingen tröst, ingen flykt från en vardagstristess, den utgjorde ingen räddning från en självdestruktivitet. Jag upptäckte tidigt av en slump att jag läste bra, att jag läste fort, och att min läsförståelse var över medel. Därför läste jag. Min familj har ingen historia av att vara belästa. Jag vet att jag i sena tonåren såg min mamma läsa en bok för första gången. Säkerligen hade hon läst tidigare, men jag hade aldrig sett det, och vi hade aldrig tidigare talat om det. Men då, när jag såg henne läsa en bok, blev jag stolt. Litteratur var en bisak i vårt hem. Ändå fanns det ganska mycket böcker i en bokhylla, och jag kunde välja med, vad jag trodde var, omsorg. Så här i efterhand vet jag inte hur jag kunnat ta mig igenom usla kriminalromaner och krigsskildringar, samtidigt som jag gått miste om en ungdomsläsning av Den gamle och havet. Att vara ung och dum kan tydligen tolkas på fler än ett sätt. Hemingway stod där i bokhyllan och väntade, men det tog många år innan jag läste något av honom.

När jag gick i högstadiet kom vändpunkten, anledningen till att jag slutade läsa kriminalromaner. En skoluppgift gick ut på att läsa inledningen till Strindbergs Röda rummet och skriva en novell utifrån temat i den, eller känslan vi fick av den. Jag var hänförd, totalt knockad. Jag gick direkt till skolbiblioteket och lånade Röda rummet och Inferno. Ett par dagar senare läste min lärare upp min novell för hela klassen utan att först berätta vem som skrivit den. Hon tyckte att min historia var bäst. Trots detta fick jag bara betyget VG på den, med orden att jag kunde bättre. Detta var starten på ett riktigt litteraturintresse och en fascination för skrivandet. Jag fortsatte skriva för att bevisa för mig själv att jag faktiskt kunde bättre. Jag har sedan dess inte läst en enda kriminalroman. Tills nu.

I fredags fick jag hem ett kuvert från Niclas på förlaget Sekwa. Paketet innehöll tre pocketböcker och ett vykort med ett citat från Igelkottens elegans på framsidan. På baksidan stod det skrivet:

”Samtliga våra pocketböcker. Förhoppningsvis kommer vi en dag inte att få ner alla i ett kuvert. Trevlig sommar. /Niclas”

De tre böckerna var Claire Castillons Insekt, Céline Curiols Utrop och Anne Rambachs Bombyx. Den sista skröt med ordet thriller skrivet på framsidan, och jag tog för givet att det här var en bok som jag inte skulle vilja läsa. De andra två lockade mer. Kriminalromaner hörde ju till mitt förflutna, och jag var inte sugen på att plocka upp genren igen, men helt plötsligt utbrister min fru: ”den här vill jag läsa!” Typiskt, tänkte jag, nu lyckades hon väcka min nyfikenhet, trots att jag hade tänkt att direkt skicka boken vidare till någon av de andra medarbetarna här på pocketbloggen. Senare samma kväll plockade jag upp boken och började läsa.

Bombyx handlar om frilansjournalisten Diane Harpmann, som hamnar mitt i en skottlossning på restaurang Bombyx i Paris. Hon lyckas ta sig därifrån med livet i behåll och med en engångskamera full av bilder inifrån Bombyx. Detta är startskottet för en livsfarlig jakt på sanningen om vad som egentligen föranledde morden på restaurangen.

Jag är väldigt besviken. Besviken på mig själv. Jag fastnar för Bombyx redan under de första sidorna. Boken är omöjlig att lägga ifrån sig. Man kastas in i en värld full av spänning, full av farliga hemligheter och ett lögnaktigt spel på hög nivå.

Jag har en fördom om franska författare: när de använder språket så är det med stor omsorg de låter det outsagda vara det dominerande elementet i berättelsen. Spänningen ligger inte i det som sägs, eller det som skrivs ut. Tvärtom, det vi inte får reda på via språket kommer att uppta hela vår tankeverksamhet, hela vår läsning. Språket i Bombyx är min fördoms raka motsats. Anne Rambach lägger stor möda vid att låta språket, dess täthet, föra berättelsen framåt. Självklart skriver hon inte läsaren på näsan, men berättelsen har ett perfekt flyt som till stor del beror på språket. Om detta särdrag skulle saknas hade Bombyx egentligen varit en ganska platt och klichéartad kriminalhistoria.

Åtminstone om jag minns genren rätt.

Betyg:

Läs gärna mina recensioner av Céline Curiols Utrop och Claire Castillons Insekt, vilka båda också är utgivna av Sekwa.