Ska man utge sig för att vara en seriös litteraturskribent så måste man också läsa böcker man inte gillar. Jag vet att det är många som påstår att man måste läsa ut en bok bara för att man en gång börjat läsa den. För vissa har det nästan blivit ett mantra. Som privat bokläsare har jag väldigt svårt att förlika mig med den tanken. Jag är faktiskt väldigt selektiv och snabb att döma. Livet är helt enkelt för kort för att slösas på dålig litteratur. Denna tanke stör mitt arbete som skribent här på pocketblogg.se eftersom jag måste tvinga mig själv att läsa sådant som jag vanligtvis snabbt lägger ifrån mig.

Daniel Boyacioglu har bitvis vuxit in i denna sin andra samling. Han är bättre, men det är fortfarande inte bra. Vissa delar visar på en större mognad, men det finns ingen helhet, ingen röd tråd. Gråter aldrig samma tårar två gånger saknar en enhetlighet.

”Kan man fylla en skiva
fylla en scen
kan man fylla en bok”
-Försök

Jag vet inte om sista strofen är menad som en fråga, men jag läser den på det viset, och svaret är att det kan ”man” uppenbarligen inte. Daniel Boyacioglu har missförstått skrivandet. Det svåra är inte att fylla en bok, utmaningen är att få orden att ta sig ut från sidorna, in i läsarens medvetande. Att få orden att fastna på allt som ligger utanför bokens sidor.

Jag är övertygad om att Boyacioglu är en duktig estradör, dikternas takter andas scenisk framställning. Men i bokform ter sig dikterna lika platta som sidorna de trycks på. Extra löjligt blir det när Boyacioglu förefaller försöka tala med Vladimir Majskovskijs röst och imitera hans kritik av de samtida. Som i Tautologi: ”dålig poesi finns det gott om / jävla ihopkok med finare namn / pyttipanna, lapskojs och isterband / pyttipanna, lapskojs och isterband / inga rödbetor i världen kan rädda er nu”

Jag erkänner, det är förmodligen bara så att jag missar något. Att jag går miste om ett stort verk bakom all denna nonsens. Annars förstår jag inte varför någon valt att ge ut det här. Som sagt, han har blivit bättre, men inte så pass mycket bättre att denna utgivning känns befogad. Tyvärr.

Jag hoppas att Haiku punchline har mer att ge.

Betyg:

Läs gärna min recension av Daniel Boyacioglus Istället för hiphop också.