När jag väl tror mig ska läsa en lad lit så visar det sig vara Nick Hornbys andra försök till att skriva en ”riktig roman” dvs inte en stereotyp lad lit om den perfekta låten, fotboll eller kraschade förhållanden samt de halvpatetiska 30-nånting-män som hör genren till. Dvs det som Nick Hornby är känd för.

I Fallhöjd möts fyra mycket olika personer uppe på ett tak på nyårsafton. De befinner sig på ”Hopparnas Hus”, ett välkänt självmordsställe i London. De blir så distraherade av varandras närvaro att de tillslut beslutar sig för att gå ner igen. De sluter en pakt, de skall ses igen på nästa stor självmordshelg, alla lovar att leva fram tills dess. Tiden går och de träffas relativt regelbundet och försöker ge varandra skäl att leva.

Det är uppenbart att den ensamstående mamman Maureen som har ett svårt handikappat barn, den misslyckade musikern JJ som kör ut pizza, Jess den strulige politikerdottern och Martin f.d. programledaren som suttit i fängelse för att han satt på en 15-åring inte har speciellt mycket mer gemensamt än att de råkade befinna sig på samma tak vid samma tidpunkt.

Berättelsen växlar mellan dessa fyra personer, de ger sin syn på samma händelser samtidigt som de turas om att berätta framåt. Jag tycker Nick Hornby har lyckats bra med att ge dem olika röster. Jess den svärande unga tjejen och den kyrkogående Maureen har helt olika språk och tankesätt. JJ och Martin är mer lika men det är nog för att de är så otroligt självömkande att man skulle vilja ge dem var sin pungspark. Martin äcklar mig mest av alla, Jess är fruktansvärt irriterande och JJ flyter mest med men han och Maureen är de som får mina sympatier, JJ för att han läser, man kan inte tycka illa om någon som älskar böcker och Maureen för att hon har verkligen ett icke-liv.  Berättelsen om Maureen väcker också tankar kring hur kan man bli less på sitt eget barn, så less att man vill dö? Varför ställs inte samma frågor kring Martin, han har två barn, som han förvisso inte får träffa för tillfället. Han avfärdar dem snabbt i början.

Men romanen har ett problem, jag tror inte på den. Jag har mycket svårt att tro att dessa människor skulle umgås, träffas så ofta som de gör. Det stämmer liksom inte. Det är konflikt hela tiden och ingen tycker om någon annan. Tanken är väl att de skall lära av varandra, slipas mot varandras problem och framgångar för att se sig själva. Och det gör de förvisso till en viss del men det känns inte rätt. Däremot skrattar jag gott och de samtal som deras olikheter ger upphov till, det är riktigt roligt ibland. Kanske hade det varit ännu roligare om jag läst den på originalspråk (A Long Way Down), för jag tror att en del lustigheter försvinner i översättningen även om översättaren gjort ett bra jobb som fångat en hel del språkliga vitsar (även om jag emellanåt funderar på vad stod det på engelska här). Jag kan även känna igen mig i deras funderingar kring liv och död då jag själv mer eller mindre stått på ett hustak själv. Det är läskiga igenkänningsbitar.

Men mellan lustigheterna är det långrandigt och att få höra samma sak ur flera synvinklar blir tradigt och pratigt. Jag glömde boken rätt snabbt, nu när jag skulle skriva recensionenen dag senare var jag tvungen att bläddra tillbaka för att kolla vad personerna hette och slutet hade jag glömt helt, var tvungen att läsa om sista sidan så bra satte sig det.

Nä den började rätt bra men slutade med platt fall.

Betyg:

Förlag: Månpocket
Utgiven: 2006
Antal sidor: 284 st
ISBN10: 9170013764