Andra chick lit-författare hyllar Sängläge (originaltitel Bedrest) i de små citaten på fram och baksida, det borde ju betyda något. Baksidetexten lät lite halvt om halvt lovande i alla fall:

Quinn har hunnit bocka av de flesta av punkterna på listan över ”Den moderna kvinnans måsten före trettio”. Hon är en ung, smart och ambitiös advokat i New York och gift med en lika framgångsrik man. Till och med hennes graviditet går lekande lätt.Men så uppstår komplikationer och läkarna ordinerar Quinn sängläge under graviditetens återstående tre månader. Livet förändras totalt. Från att alltid ha haft en fulltecknad kalender sniglar sig nu tiden fram för Quinn. Vad ska hon hitta på för att inte bli tokig?

Quinns man har siktet inställt på karriären och syns knappt till. Uttråkad och ensam börjar hon fundera över sitt äktenskap och relationen till sin familj. Varför drabbar hon, en vuxen framgångsrik advokat, ständigt samman med sin mor – och förlorar varje gång? Varför är hon så hård mot sina systrar?

Från sitt sängläge gör Quinn nya bekantskaper och erfarenheter som hon aldrig skulle ha gjort på advokatkontoret. Till slut inser Quinn vad hon vill få ut av sitt liv och vad hon önskar för det växande livet inuti henne.

Här borde jag kunna känna igen mig lite i alla fall, jag var strax under 30 och mitt i min egen karriär när jag blev gravid. Jag var en arbetsnarkoman som hade extremt svårt att släppa jobbet. Som tur var kunde jag jobba ända fram till halvdag dagen innan första barnet föddes så jag slapp de där dödagarna som jag fasade för. Jag borde därmed kunna sympatisera rätt friskt med Quinn aka Q. Vi har fler gemensamma egenskaper som borde göra att boken känns angelägen.

I fokus står Qs graviditetskomplikation, för lite fostervatten, det är ganska allvarligt men det verkar inte gå in i Qs huvud, och när det väl gör det så verkar alla andra saker som rör en graviditet på något sätt försvinna. Hon dricker vin och verkar leva på kakor. Jag sitter bara och väntar på att blodsockret skall rusa i höjden på henne och hon skall få graviditetsdiabetes på köpet. De ”djupa” tankarna om relationer till modern och systrarna känns rätt ytliga och som i ett trollslag blir alla vänner mot slutet.

Qs man blir jag inte riktigt klok på han verkar vara en rätt osympatisk man och jag förstår inte att att Q kan låta bli att ringa till en låssmed och låsa ute honom, men tyvärr tror jag att det finns män som är precis så där, karriär före precis allt annat och kanske kan det få en och annan människa att tänka till. Men den här typen av böcker läses väl knappast av de männen? Antar att det är meningen att vi skall sucka och tycka jo jo så där är de minsann, min också men se det löser sig… Deras ovilja att kommunicera är är väl å andra sidan ganska typisk för en familj där något håller på att spricka. Men det känns om att i det verkliga livet måste man någon gång ta ”samtalet” det löser sig inte i magiskt av sig själv.

Qs apati retar mig också, hon ordar rätt friskt om titt litteraturintresse, citerar Sylvia Plath titt som tätt ex:

Slå upp Sylvia Plaths Ariel när livet känns för tungt att bära. Det är alltid skönt att upptäcka att det finns någon som har varit närmare den gränslösa avgrunden än man själv.

Hon har en hel bokhylla full av anglosaxisk litteratur som Jane Austen, Margaret Atwood m fl. men istället för att lägga upp fötterna i soffan, stoppa in en skön kudde under nacken och ta en bok och bara njuta av att få ligga i ett tyst rum och få sluka böcker så ser hon på Ricki Lake och liknande och äter sina förbannade bakverk. Herregud hur långt ner kan man sjunka i sunkträsket?

Givetvis finns det en bihistoria med lite kärleksbekymmer och en potentiell romansmöjlighet, lite otrohet och en oväntad vänskap. Och visst Q är som mig, i slutändan kan hon inte låta bli att jobba lite och så svänger hon ihop värsta solskenshistorien där från soffan mellan Riki Lake avsnitten och besöken hos läkaren. Sensmoralen i boken är att man inte skall jaga alla ”måsten” det finns ingen lista som skall bockas av för att man skall vara en ”bra människa”.

Rent summariskt är det en ganska intetsägande bok men boken skall ha beröm för en sak, jag förutspådde en del av handlingen ungefär på sidan 50 som vanligt, men se på sjutton det blev inte så, jag höll på att tappa hakan i ren förvåning. Det ger den en extrastjärna helt klart. Dessutom nämns knappt några märkeskläder alls och även om de framstår som en välbärgad familj beskrivs inte något överdåd direkt. Det skulle väl i så fall vara alla bakelser/kakor från fina bagerier då.

Jag inser dock att jag och Marian Keyes inte kan dela humor alls, hon citeras på baksidan:
”Jag skrattade högt och kunde inte lägga ifrån mig boken”. Jag kan inte dra mig till minnes att jag skrattade en enda gång, jag log en gång åt något jag kände igen.

Boken slutar som så många andra chick lit när nästa potentiella bekymmer tar vid, här att barnet anländer. Hur skall två karriärsmänniskor hinna ta hand om ett barn? Men i detta fallet får vi i alla fall en chans att få veta hur det går för dem. Sarah Bilston har skrivit en uppföljare, Sleepless Nights, som ännu bara finns på engelska i pocket. Jag anar att deras bebis inte sover hela tiden.

Betyg: