Céline Curiol: Utrop
Det har tagit lång tid att skriva den här texten, hela stycken har strukits, jag har ifrågasatt min läsning av boken, mitt tyckande. Jag har funderat på att ignorera den. Anledningen? Jag vet inte riktigt vad jag tycker.
Så. Under dessa premisser följer nu den recension jag inte riktigt lyckats skriva, med ett omdöme som jag inte riktigt lyckats verifiera.
Utrop är den tredje och sista av de böcker jag fick från Sekwa. Anne Rambachs Bombyx och Claire Castillons Insekt var de två första. Dessa två recensioner skrev sig själva. Nej, nu ljög jag. De svettades fram på min mobiltelefon, men jag hade ändå en klar åsikt gällande de båda, vilket gjode saken mycket enklare. Jag kan inte säga att jag ogillar Utrop, verkligen inte. Men kan jag säga att jag gillar den? Bra fråga. Ett medelbetyg känns ändå inte korrekt.
Utrop är en roman fylld av desperat kärlekstörst. En olycklig kärlek, som kanske kan bli lycklig. Det är en historia som är tecknad med en djupt intimt skavande säkerhet. Men ändå… Något saknas. Jag lämnas med en känsla av tomhet, men inte på det sättet att jag känner mig så djupt berörd att jag dränerats på mina känslor. Bara tom, ett ”jaha?”
Trots detta känner jag mig orättvis i min bedömning. Är den verkligen inte bättre än jag tror? Jag vill att den ska vara det.
Ta mitt betyg med två nävar salt.
Betyg: 
Förlag: Sekwa
Antal sidor: 240
Utgiven år: 2008
ISBN: 978-91-977269-0-0
Vilket betyg skulle Du ge Céline Curiol: Utrop?
Smaken är olika. Själv älskade jag utrop och blev djupt berörd av den!
@Ann Visst är smaken olika. Men i just det här fallet så känner jag att jag faktiskt borde bli djupt berörd, men det föll lite på att jag inte lyckades känna någon vidare empati för henne. Trots mitt låga betyg är det faktiskt en bok som jag rekommenderar, för jag kan förstå att man kan bli berörd av den.
Dessutom är det ju så, med litteratur, att din egen sinnesstämning påverkar läsningen. Skulle jag läsa den nu kanske resultatet av läsningen varit ett annat.
Glöm förresten inte att själv betygsätta boken här ovanför genom att klicka på en av de färgglada ringarna.
När jag läste Reykjavik 101 lämnade jag boken ungefär mitt i för att jag tyckte så illa om karaktärerna; självupptagna och osympatiska. Jag sket fullständigt i hur de mådde, sympatiserade inte med någon. Huvudpersonen i Utrop kände jag igen, har mött henne och kan känna för henne även om vi kanske inte förstår varandra.