Allt är inte som det ska på Domarö. Ända sedan Anders och Cecilias dotter försvann oförklarligt vid en utflykt till Gåvasten för några år sedan har Anders liv präglats av djup depression och alkoholism. Han återvänder till Domarö utan att riktigt veta varför, men upptäcker att något inte står rätt till. Människorna som levt sina liv och är födda på Domarö, som Anders farmor Anna-Greta, vet att de sedan många generationer tillbaka slutit en grym pakt med havet. Anders försöker desperat förstå vad det är han är med om, och hans sökande för honom till platser han aldrig ens drömt om. Havet ger, Havet tar.

I Ajvide Lindqvists tredje bok finns varken zombies eller vampyrer. Istället är det havet, det stora, mörka, som ruvar på en mörk hemlighet. En hemlighet som är känd för Domarös invånare, som präglat deras liv i generationer – men som är en nyhet för Anders. Det jag fastnar för i Människohamn är egentligen inte storyn eller intrigen, utan snarare berättandet. Det är där Ajvide Lindqvists styrka ligger, förmågan att berätta en historia som egentligen präglas mer av vardagsrealism än av skräck.

För även om övernaturliga saker händer i Människohamn, så känns berättelsen väldigt verklig. Så verklig att jag faktiskt tog fram Eniros kartsök och letade efter Domarö – utan någon lycka. Domarös invånare och deras livsöden fascinerar, och det sätt Ajvide Lindqvist skildrar barndomens och tonårens Anders och hans kompisar gör att man ler igenkännande. Även om jag inte kan sätta mig in i vad det innebär att förlora ett barn – som är det boken kretsar kring – sveps jag med av Människohamns suggestiva, hotande atmosfär. Nästa gång jag befinner mig vid havet kommer jag definitivt kasta både en och två blickar över axeln.

Betyg:

Se även vad Karin A tyckte om Människohamn!

Förlag: Ordfront
Utgiven: 200905
Antal sidor: 448 st
ISBN: 9170374384