Det är inte Kristofer Flensmarck som skrivit Almanacka. Sanningen är den att det är Ella Söderström som skrivit den. Almanacka är ett stycke dokumentärpoesi, en rå inblick i en kvinnas liv. Flensmarck har hittat sin bortgångne farmors gamla almanackor med korta dagboksanteckningar, och plockat fram historien i dessa. En historia som rör sig mot en obönhörlig död. I korta anteckningar bearbetar hon den sjukdom som förtär henne. Det konkreta möter det poetiska i ett lika spännande som vackert möte.

Det finns flera motstridiga rörelser som skapar spänningen i den här samlingen. Den är lätt att läsa, språket kort och koncist. Samtidigt utgör texten en tung, nästan ogenomtränglig massa. De allra flesta anteckningarna är fyllda av en likvärdig kyla, oavsett om det är dagens matinköp, eller någon närståendes bortgång som behandlas. Det kan verka konstigt, men det har nog sin förklaring i almanackans uppbyggnad med sina små rutor där dagens info ska rymmas. Detta bidrar till att man inte har råd att tillåta sig själv en dussinläsning, man måste hela tiden vara redo med hela sitt empatiska artilleri. Känna. Känna med. Hitta passager att tillskriva mer vikt.

Som till exempel den 3:e mars 1992: ”Therese dog kl 20:00″

Jag har svårt att läsa det som ett kallt konstaterande utan emotionell tyngd, och det finns flera tillfällen i boken där man måste ha empatiberedskap, där man måste stanna upp för att reflektera över vad man just läst, och försöka förstå smärtan bakom dessa till synes enkla ord.

Flera gånger också, rädsla och ovisshet inför att inte veta om hon kommer få uppleva ytterligare en födelsedag. Redan den 27:e september 1985, hennes födelsedag, då hon hade fjorton år kvar i livet: ”EKG / MAS / 68 år /Kanske”

Samma sak tolv år senare: ”Kanske 80 år.”

En sak som förbryllar: ibland finns det flera almanackor som sträcker sig över samma period. Upp till fyra almanackor med anteckningar trängs på samma sida. Ibland står där samma info med ungefär samma ord på samma dag. Ibland får man en lite djupare förklaring i almanacka nummer tre, till något som verkat trivialt i den första. Jag arbetar som personlig assistent, och trodde mig därför se att den fjärde almanackan varit till för personalen runt den sjuke, på samma sätt som de almanackor jag använder i mitt arbete. Den innehåller ofta ett kallt uppradande av mängd medicin, vid vilket klockslag, hur Ella mår osv.

28/7 Onsdag
fest
6:00 7 mg
Neostigmin
2 st Distalgesic
8:30 15 mg
Neostigmin
10:30 15 mg
Neostigmin
11:40 15 mg
Neostigmin
2 st Distalgesic
15:00 2 st Distalgesic
15 mg Neostigmin
15 mg Neostigmin
2 st Distalgesic
23:30
Syster Eva
Vänta och se

(Munnen)

Men, helt plötsligt, ett utkast till en kontaktannons. Ella är ensam, det konstaterar hon flera gånger, och hon vill träffa en vän att dela sina erfarenheter med. Obegripligt. Det passar inte i mallen, och mina frågor blir fler och fler, och min fascination inför detta till synes planlösa dokumenterande in absurdum växer inom mig.

När man läser Almanacka kan man inte undgå känslan av att man smygläser något djupt personligt och hemligt. Dessa almanackor var förmodligen inte avsedda för en publik. De är skrivna för att bevara minnet hos den som skrivit i dem. Detta är också en del av fascinationen. I denna kontext, boken/samlingen, blir det också (förmodligen), för de som kände henne, ett sätt att bevara minnet av den som skrivit det, och för övriga läsare ett sätt att skapa ett slags minne av henne.

Det finns många sätt att avsluta en bok, speciellt en skönlitterär, uppdiktad sådan. En person som inte vet hur livets bok slutar, och som bara har ”kanske idag” i huvudet, går förbi många bra skönlitterära slut innan det plötsligt faktiskt slutar. En uppdiktad bok kunde fått ett lyckligt slut:

Åke Larsson gav
besked
Ingen cancer
Allt är bra
Gud, du är
med mig alltid

Istället är det tre bokstäver: ”KVH”, Kvalificerad Vård i Hemmet. Det var väldigt länge sedan jag blev så berörd av en bok.

Betyg:

Förlag: Natur & Kultur
Utgiven år: 2009
ISBN: 978-91-27-41915-5