Äntligen en ny Banks tänkte jag när jag snabbt ryckte åt mig I djävulens sällskap från hyllan på ICA. Alla andra påbörjade böcker lades snabbt åt sidan och denna fick inta platsen i handväskan som ”sluka när som helst en minut eller två blir över”-bok. Dvs boken som åker fram till frukost, filten på gräsmattan eller på ett fik, bussen osv. Att läsa Peter Robinson är dock lite som att läsa chick lit, man vet precis vad man får. Alan Banks och Annie Cabbot kommer bråka men även lösa ett eller flera mordfall ihop. Morden kommer även mest sannolikt sträcka sig över flera tidsperioder. Banks kommer göra flertalet referenser till musik och Annie till konst, båda dricker på tok för mycket och verkar ha konstant bakfylla och jag skulle inte vilja möta dem i trafiken. Däremot får jag en lust att åka till Leeds, Scarborough och andra platser som nämns.

Boken tar sin början i att en rullstolsbunden kvinna hittas mördad vid havet. Annie Cabott som är utlånad till det Östra distriktet kopplas in på fallet. I Eastvale våldtas och mördas en ung kvinna ungefär samtidigt. Alan Banks blir ansvarig för den utredningen. Banks brottas med problematiken att ha ett flertal misstänkta och utredningen kompliceras ytterliggare av att några misstänker att man kan ha fått en ny seriemördare på halsen. Annie har problem hon också, hon har knappt några ledtrådar alls att gå på och till och med offret är besvärligt att hantera. Ovanpå det lägger hon dessutom sina egna personliga bekymmer.

Annie och Banks jobbar som bäst när de har varandra att bolla tankarna med men nu sitter de på skilda orter och med var sin stor mordutredning. Men plötsligt finns en öppning för att de skall kunna lösa båda fallen tillsammans. Men skall deras tillkrånglade förhållande till varandra sätta käppar i hjulen för det eller kommer de kunna se bortom sina personliga problem?

Peter Robinson är bra på att blanda polisarbete med privatliv, han låter poliserna bli människor, även om jag ibland undrar om någon verkligen kan sova så lite och dricka så mycket. I vanliga fall brukar jag tycka hans bäcker är spännande, jag läser snabbt och intensivt för att få veta hur det går. Man brukar få lite lagom mycket ledtrådar för att själv kunna göra en kvalificerad gissning. Det får man förvisso i denna bok också men det är på fel sätt och det blir inte spännande. Spänningsscenerna är för knapphänta, jag får inte ens upp pulsen och naglarna är aldrig i fara. Däremot visar Robinson på sin skicklighet i att väva samman historier på ett trovärdigsätt och jag gillar att han för det mesta får ihop sakerna med ett logiskt resonemang som håller. Han gör inte som många andra och tar genvägar så man sitter där som ett fån och inte fattar ett dyft.

Det är en helt ok bok, lättläst och visst löser de ett par mord eller så och deras privatliv får sig några nya dimensioner men det var inte en av hans bästa direkt. Banksserien behöver inte läsas i ordning säger många men jag tycker han rätt ofta bygger på den personliga relationen mellan människorna  och de senare böckerna kan nog bli väldigt platta utan att känna till Bank och Annies bakgrund eller vad de anser om vissa kollegor och så. Dessutom kan mordhistorier från tidigare böcker återupprepas och man får veta lite för mycket. Jag hoppas inte det gamla fallet i denna bok är huvudberättelse i en tidigare jag ännu inte läst.

Betyg:

Förlag: Månpocket
Utgiven: 2008
Antal sidor: 425 st
ISBN: 9789170016615
Spellista: Spotifylista med musiken Banks lyssnar på (från officiella webbplatsen)