Stuart MacBride: Kall som granit
Det är vinter i Aberdeen. Kriminalinspektör Logan McRae är sin första dag på jobbet efter en långtidssjukskrivning. Och någon mjukstart får han inte. En treårig pojke som länge varit försvunnen hittas mördad i ett dike. Snart hittas en liten flicka död och två små pojkar anmäls saknade. Påhejad av en skräckinjagande chef och med en enveten journalist i hasorna försöker Logan tillsammans med sina kollegor hitta mördaren och de försvunna barnen innan fler lik dyker upp.
Kall som granit är Stuart MacBrides debutroman. Jag hade redan läst två av hans böcker, De dödas ljus och Den brustna huden, och tyckt väldigt mycket om dem. Men debutromaner kan bli en besvikelse. Det insåg jag när jag läste Jo Nesbos förstlingsverk Fladdermusmannen. Snopet konstaterade jag att den inte alls är lika bra som hans senare böcker. Inte så konstigt, tänkte jag. Ibland tar det ett tag innan en författare hittar stilen. Men snopet kändes det ändå.
Vis av erfarenheten skruvade jag alltså ner förväntningarna innan jag började läsa Kall som granit. Helt i onödan, visade det sig. Det här är en deckare helt i min smak.
MacBride skriver mörkt, rappt och humoristiskt. Väldigt humoristiskt, i mitt tycke. Han har den där nattsvarta, råa humorn som jag finner oemotståndlig och som får mig att då och då skratta högt. Väldigt högt.
Men Kall som granit är mer än mörk humor. MacBrides människoskildringar är mångbottnade och trovärdiga.
Logan McRae är ett utmärkt exempel. Han är inga övermänniska. Han har ingen unik snutinstinkt som gör att han lyckas där alla andra går bet. Tvärtom. Han glömmer viktiga detaljer och klantar sig i största allmänhet. Han dricker för mycket, med pinsamma minnesluckor som följd. Alltså: han framstår som mycket vanlig, som en man jag skulle kunna ha som granne. Det är realistiskt.
Det våld som jag möter i boken känns också realistiskt. Kall som granit är en våldsam bok. MacBride skyggar inte precis för det obehagliga och otäcka. Men till skillnad en del andra deckarförfattare frossar han inte heller i det. Därför känns våldet mycket otäckare. Jag tänker gång på gång: det här skulle kunna hända.
Intrigen slutligen förstärker känslan av realism. Den är invecklad men inte så skruvad att den blir osannolik. Och den är mycket spännande. Ungefär som verkligheten.
Förlag: Minotaur.
Utgiven: 2007-03
Antal sidor: 423
ISBN 978-91-85283-57-6.
Betyg: 
Vilket betyg skulle Du ge Stuart MacBride: Kall som granit?
Den här boken vill jag definitivt läsa!
Jag tycker det är fascinerande hur man kan tycka så helt olika om en och samma bok. Kall som granit tyckte jag inte alls om och gav den inte mer än två stjärnor. (se min recension här: http://alkb.se/recension-kall-som-granit).
Men det är ju det som är tjusningen med litteratur: läsarnas olika boksmaker ger tillfälle till många och ibland långa bokdiskussioner.
/ Annika
Annika: Ja, din recension var helt annorlunda än min! Själv tycker jag att det är en av de bästa deckare jag läst. Det är fascinerande att två personer kan tycka så olika om en bok, men som du säger, också tjusningen. Om alla tyckt likadant hade bokdiskussionerna blivit väldigt tama och förutsägbara.
Du måste läsa Halfhead också. Den började jag med och nu är jag helt fast för allt han gör.
Feuerzeug: Kollade upp Halfhead. Låter som en bok för mig. Synd att den inte har kommit på svenska, jag får läsa den på engelska.
Läste Slakthuset i våras. Köpte den inbunden på bokrean. Riktigt bra! Tyvärr har den inte kommit i pocket på svenska.