Han föddes 1655 och kom att kallas Gråkappan. Han var döpt till Karl, med nummer 11 i ordningen. Son till en krigarkung, far till en annan. Själv ansågs han länge ha varit en ganska svag regent. Pliktmedveten men lättpåverkad och obeslutsam. Och sorgligt obildad.

Om honom har Göran Rystad skrivit en biografi, den första sedan 1950-talet. Och han ger en ganska annorlunda bild av Karl XI.

Karls regering, som började 1672, fick visserligen en skakig inledning. Landet var i djup kris. Själv var han blyg och osäker och hade en romantisk uppfattning om krig. Men den unge kungen lärde sig snabbt. Hans personliga erfarenheter av krig fick honom att inse att hans främsta uppgift var att ge Sverige fred – så länge som möjligt. Envist och energiskt arbetade han för att få ordning på både ekonomi och militärmakt.

Till sitt innehåll är boken väl balanserad. Jag får  läsa om räfst och reduktion, om indelningsverk och envälde, om krig och fred. Jag får också veta en hel del om Karl XI:s familjeförhållanden, särskilt hans komplicerade relation till modern och till hustrun.

Det enda jag saknar är en diskussion om Karl XI: s inställning till de stora häxprocesserna 1668-1676. Häxprocesserna gjorde ett enormt intryck på samtiden (och eftervärlden) och det hade varit intressant att få läsa om kungens reaktion på dem.

Vad gäller språket har jag mest beröm att ge. Rystad är en skicklig skribent och texten flyter väl. Tonen är saklig och nykter.  Ibland använder han onödigt gammalmodiga och svåra ord, ord som skulle passa fint i en avhandling från 1950-talet men som stör i en populärvetenskaplig bok från 2000-talet. Det tynger ner texten, gör den onödigt otymplig och det är synd.

Men det är bara en detalj. Som helhet är boken ett utmärkt exempel på god populärvetenskap. Utan att tveka ger jag 4 stjärnor i betyg.

Förlag: Historiska media.

Utgivningsår: 2003.

Antal sidor: 395.

ISBN 978-91-89442-94-8

Betyg: