Somliga böcker tar tid att läsa pga att de är så tunga och svårsmälta att intellektets ämnesomsättning bara klarar en viss mängd i taget. Små portioner. Andra böcker tar otroligt lång tid att läsa eftersom de är så väldigt tråkiga och usla att man inte vill läsa mer än några korta stycken åt gången. Det tog mig tre månader att läsa halva Jag tror vi behöver prata faktiskt. Hade jag läst klart boken hade det tagit mig ett halvår att ta mig igenom de dryga 300 sidorna. Jag la ner projektet. Utmattad. Ni vet, trött på det där viset som man kan bli ibland när det intellektuella motstånd man förväntar sig av en bok inte infinner sig. Visst, vissa böcker bjuder på mer motstånd än andra, ett större tryck mot tankeverksamheten, kräver större närvaro. Styrkan i friktionen mellan läsningen och din förståelse av den varierar från bok till bok, men att en bok skulle sakna all form av krav på närvaro hos en läsare som Jag tror vi behöver prata faktiskt hade jag aldrig förväntat mig. Denna brist gör att jag klarar att läsa tre sidor i taget och sedan riskerar att somna av leda. Efter halva boken ger jag upp och överväger att slänga boken eller ge bort den som gåva till någon jag verkligen avskyr.

Första halvan av boken är en plågsam orgie i manlig självömkan, och jag har svårt att tro att andra halvan bjuder på något annat. För varje sida jag tvingar mig igenom funderar jag på om inte en tid i sträckbänk vore mindre plågsamt. Bokens huvudpersoner skiljer sig i början av boken, och åtminstone 149 av de efterföljande 150 sidorna handlar om hur mannen i förhållandet vältrar sig i självömkan och tankar på hämnd och försök till att finna närhet på annat håll osv.

Jag är ledsen, men det här är så usel litteratur att själva tanken på att formulera mig kring den får mig att nicka till av ointresse. Punkt.

Betyg:

Förlag: Alfabeta
Utgiven år: 2009
Antal sidor: 312
ISBN: 978-91-501-1170-5