Mirja Unges noveller bär på ett okontrollerbart tungsinne, ett ytterst påtagligt men småputtrande obehag, som inte kan definieras, ej heller ignoreras. Personerna som befolkar Unges noveller har det inte lätt. Deras kommunikation är haltande, dess drivkraft består av vardaglig slentrian och att man sedan länge slutat lyssna på varandra.

Man väntar på någon form av uppbrott eller sammanbrott. Novellerna är fyllda av knepiga situationer som man inte lyckas förstå till fullo, eller som man inte helt klarar av att känna igen sig i. Men ändå är där något välbekant över de flesta texterna. Unge för samman det vardagsrealistiska med det lätt surrealistiska, och denna krock känns förvånansvärt naturlig. Språkbruket ligger nära det talade språket, men kan nästan liknas vid en musikalisk remix av det. Det är upphackat, uppbrutet, med en rytm som samtidigt känns lika naturlig som udda och malplacerad. Detta förstärker känslan av att kommunikationen haltar. Interpunktionen följer ett eget mönster, vilket är Unges signum genom hela boken. Det här är styrkan, och svagheten, i Brorsan är mätt. Mirja Unge är konsekvent i sin stil genom hela denna samling, men det innebär samtidigt att alla noveller känns väldigt jämntjocka, som om de inte vore fristående, som om allas röster vore en och samma, oavsett ev. skilda ålders-, köns- och klasstillhörigheter.

Denna kritik till trots så tycker jag mycket om denna samling. Den fångar mig redan under de första raderna. Det finns endast ett fåtal svenska författare som hanterar novellformen med en sådan känsla av lätthet som Mirja Unge gör här, som om skrivandet vore lika naturligt som att andas. Einar Askestad är en av dem, sedan är frågan om det finns fler som är lika begåvade. Tipsa mig gärna om dem i så fall.

Betyg:

Förlag: En bok för alla
Antal sidor: 205
ISBN: 978-91-7221-535-1