För många år sedan läste jag Agneta Pleijels roman Hundstjärnan och tyckte mycket bra om den. Drottningens chirurg (2006), första delen i en släktkrönika, har stått oläst i bokhyllan ett tag. Också släktkrönikans andra del, Kungens komediant (2007), finns någonstans i röran, även om jag inte vet exakt var. När jag såg att Pleijel skulle komma till bokmässan för att tala om den avslutande delen i släktkrönikan, Syster och bror, blev jag nyfiken. Alltså gick jag dit.

Det var tveklöst ett intressant seminarium. Släktkrönikan bygger på personer och händelser i Pleijels familj och tillsammans med seminarieledaren diskuterade hon den historiska bakgrunden till krönikan.  De redde ut släktträdet för åhörarna – välbehövligt för det är ett snårigt släktträd. Pleijel berättade lite om intressanta fynd i familjegömmorna, barndomsminnen och om sitt grävande i arkiven.

Den manliga huvudpersonen i Syster och bror – Albert – är döv och vi fick höra om de dövas villkor på 1800-talet och framåt. Pleijel berättade bland annat om dövskolan Manilla på Djursholm i Stockholm, som Albert sattes i. Hon talade lite om teckenspråkets framväxt men också vilket slag det var för dövkulturen när teckenspråket bl.a. förbjöds i all skolundervisning. Förbudet togs bort först i början på 1980-talet.

Ändå önskar jag att jag inte gått på seminariet. Seminarieledaren ledde gång på gång in samtalet på handlingen i böckerna, särskilt den sista. Till slut hade jag fått en riktigt bra bild om vad som händer i Syster och bror. Och det ville jag inte. Jag hade ju inte läst den än. Hade jag läst boken hade jag säkert tyckt alltihop var mycket intressant. Nu blev jag mest irriterad.

Jag får trösta mig med att det nog dröjer ett år innan Syster och bror kommer i pocket. Tills dess har jag förhoppningsvis glömt allt som sades på seminariet. Jag får väl göra mitt bästa för att aktivera mina förträngningsmekanismer.