Uppmärksamma läsare av vår PocketBlogg kanske har noterat att det finns vissa ”teman” i vårt seminariebesökande. Några valde t ex crime-författare – och jag funderade ett tag på om det fanns något tema i mitt val av seminarier. Och fann att det skulle kunna vara ”relationer och ansvar”. Således blev mitt middagsseminarium denna lördag ett besök hos Isabel Allende och hennes ”storfamilj”, eller ”tribe” (stam) som hon själv valde att uttrycka det.

Isabel Allende hör till de chilenare som lämnade landet efter kuppen 11/9 1973 då hennes ”distant cousin” (pappans kusin för att vara noggrann) president Salvador Allende störtades av generalen Augusto Pinochet. Som verksam journalist och dessutom släkt till den avsatte och döde presidenten hamnade hon på ”svarta listan” och begav sig till Venezuela där hon stannade i 13 år, och därefter till Kalifornien. Flera släktingar hamnade på olika håll efter oroligheterna i samband med kuppen, så att hålla ihop sin biologiska släkt blev ett oöverstigligt projekt. Därför beslöt hon att medvetet skapa en ny ”tribe” bland sina nätverkskontakter i grannskapet i Kalifornien, en storfamilj som hon nu tillhört i närmare 20 år. I den nya boken ”Summan av dagarna” skriver hon i brevform till sin döda dotter Paula och berättar om vardagliga och dramatiska händelser i och omkring denna nya internationella ”tribe” av utvalda människor som hon tycker mycket om. Boken kan ses som en fortsättning av boken ”Paula” (1994), som hon skrev för att bearbeta sorgen efter dottern. Sorgen genomsyrar även denna bok, och den beskriver på ett annat plan Isabels eget sökande efter en mening i tillvaron.

Trots att hon fortfarande bär på denna stora sorg, som är den största en mor kan råka ut för, var det med en stor portion humor Isabel Allende berättade om sin ”tribe” – ett matriarkat där den äldsta kvinnan, dvs Isabel själv, regerar som spindeln i sitt nät. Bl a berättade hon om sin son med två små barn, som blev övergiven av sin fru och mamma som lämnade familjen, för att flytta ihop med Isabels styvsons fästmö, samtidigt som de båda kvinnorna ”kom ut” som homosexuella. ”Och där hängde fästmöns brudklänning, färdig, i min garderob!” Chocken var förstås stor i omgivningen, men Isabel deklarerade att hon tycker väldigt mycket om alla parter fortfarade, även om styvsonen senare hittade en annan lämplig kvinna att gifta sig med och sonen med stor hjälp av Isabel fick tag i en fantastisk amerikansk kvinna, med stor potential att bli ”tribens” nya matriark. Hon berättade målande om hur hon gick tillväga: de träffades först väldigt flyktigt, och innan hon kände denna människa bjöd hon med henne på en resa till Amazonas. Den förvånade kvinnan tackade ja och följde med, utan att ana varför. Om hon klarade prövningarna där, skulle hon befinnas värdig att presenteras för hennes son, bestämde Isabel. Resan gick förstås galant och de påfrestningar man råkade utför övervanns. Och sonen har levt med denna kvinna i många år nu, och hon har börjat finna sig tillrätta med alla kulturella egenheter som svärmodern håller sig med…!

Isabel Allende har många gånger blivit tillfrågad om hur hon träffade sin nuvarande amerikanske make. Det finns 50 olika versioner, säger hon. Vilken version är sann, frågar någon i publiken. Alla, svarar hon prompt. Det beror på vem som frågar. Och utan fantasin finns inga minnen, hävdar hon. När någon undrar vad hon anser vara viktigast i en relation, svarar hon lika snabbt ”tillit”. Man måste vara absolut säker på att man aldrig någonsin skall göra varandra illa avsiktligt. Apropå detta och att skriva om sina närmaste berättar hon om balansgången det innebär, olika människor minns saker på olika sätt och man måste därför vara oerhört försiktig och hänsynsfull för att inte såra någon.

Det är numera väl känt att Isabel Allende alltid börjar en ny bok den 8/1. Det var detta datum hon började på det brev till sin morfar som blev succéboken Andarnas Hus. Det är främst av praktiska skäl, för att disciplinera sig och inte hitta anledningar att skjuta upp sitt skrivande, och så kan hon i tid hålla årets första månader fria från resor och representation. När hon börjar på en berättelse är människorna suddiga och vaga som spöken för henne, hon vet inte hur historien skall utspela sig. Efter hand får människorna röst och doft och innehållet i handlingen kommer ”från magen”. Isabel vill gärna att personerna i hennes böcker skall få det bra, precis som man vill att ens barn skall gifta sig, få barn och få det bra – hon älskar ”lyckliga slut” – men plötsligt en dag när hon tror att hon är mitt i boken märker hon att berättelsen har tagit slut. Det finns inget mer att berätta, och hon kan inte påverka vad karaktärerna gör med sina liv.

Kulturjournalisten Daniel Sjölin intervjuade Isabel Allende på ett ledigt sätt och på felfri, lättflytande engelska. Dock blev han mållös vid några tillfällen beroende på Isabels slagfärdighet. Exempelvis svarade hon dräpande på frågan ”varför skriver du så ofta om så många starka kvinnor i dina böcker”? Svaret blev ”har du någonsin träffat några svaga kvinnor”?

Ridå!