”Tusen svenska klassiker” har samlats ihop och presenterats i en tjock volym av journalisterna Jan Gradvall, Björn Nordström, Annina Rabe och Ulf Nordström. Med ”klassiker” skapar man här ett ganska vitt begrepp, de behöver inte vara över 100 år gamla utan ha vissa kvalifikationer för att platsa i begreppet även om de yngsta fenomenen har så lite som några månader på nacken. De första kulturexemplen kommer från 1956.

Det här kan räknas som en modern svensk ”kulturkanon” som i samma bok berättar om fyra genrer; det är tv-program, musik, filmer och böcker som speglat, definierat och format varann, sin tid och samhället. Det är alltså inte att räkna som en ”listbok” påpekar de fyra författarna enhälligt. Man värjer sig också för begrepp som ”kult”.

Jessika Gedin ledde samtalet och ställde alla frågor som hela publiken undrade över. Hur gör man ett sådant urval? Har ni bråkat mycket under vägen? Hur gör man med t ex musikstilar som ingen av de fyra är särskilt bekant med? Hur skriver man texterna om så många olika företeelser? Jessika läste också själv upp ett utdrag ur boken, som innehåll en mängd tidsmarkörer bara där.

De fyra författarna turades om att berätta och fylla i varandras tankar och förklaringar. Av de 1000 exempel som kom på pränt i boken finns det 700-750 st som alla svenskar är helt eniga om att de skall vara med i en sådan här  bok. Följaktligen finns det också 250-300 exempel som författarna ingående har diskuterat. Det finns också många som hamnade på plats 1001, precis utanför listan. Man har inte velat agera kritiker och tala om hur företeelsen borde ha varit i sin tid, utan beskriva mera hur det faktiskt var. För att få ett jämnt språkflöde i boken har man skrivit alla texter i kronologisk ordning och satt sig in i ämnet så att man kunde skriva om 1950-talet så det känns som om det var nyss, och om de senaste åren som om det var längesen. Jan Gradvall sade flera gånger att den tidsperiod som varit svårast att hantera var åren efter 2000, ”noll-noll-talet”, eftersom man behöver ha lite perspektiv på händelser för att se vsad som utkristalliseras som ”klassiker”. Om några år kanske vi har en helt reviderad syn på denna tid.

Jan Gradvall, Björn Nordström, Annina Rabe och Ulf Nordström har levt med denna produktion under tre års tid och har i stället för att tömma sina invärtes ”hårddiskar”, vilket de hade trott, fyllt på med massor av allmänbildning om både materialet som kom med och det som hamnade utanför. När det gällt t ex modern ”konstmusik” och annat som de själva inte kände att de hade koll på, har de vänt sig till andra och gjort en grundlig research. På så sätt är det inte bara de här fyra personernas uppväxt som dokumenterats, även om de medger att det delvis är så, utan även annat som känts perifert ur deras synvinkel. De ser också att de 1000 exemplen i boken till största delen befunnit sig i en bred fåra av allmän kultur, en fåra som vi kanske börjar gå miste om idag med den diversifiering av media och intressen vi upplever nu. Samtidigt påpekar Björn Nordström att man troligen alltid kommer att vilja ha gemensamma referensramar, något att prata om på fikarasten.