Helena von Zweigbergk berättade om sin nya bok ”Så’nt man bara säger”, vilken min PocketBlogg-kollega Bea redan har beskrivit på ett mycket bra sätt här. Därför går jag inte in så mycket på vad boken handlar om utan på hur Helena tänker om sitt skrivande.

Helena von Zweigbergk är känd från flera olika mediasammanhang. I radio medverkar hon regelbundet i ”Spanarna”, i TV har hon varit programledare för ”Filmkrönikan” och hon har skrivit flera olika slags böcker, bl a barnböcker och en trädgårdskalender.

I början av sin författarkarriär skrev hon fyra kriminalromaner med fängelseprästen Ingrid i centrum. Liksom alla författare lärde hon känna de olika personerna i handlingen allteftersom hon skrev, men märkte så småningom att det handlade mer och mer om Ingrid och hennes roll i historien. Efter fyra böcker insåg Helena att hon började tröttna på kriminalromanen som form – man skulle beskriva en plats, ett problem, någon skulle dö, en hemlighet skulle avslöjas osv. I hennes fall kände hon att det blev tråkigt. Hon var mer intresserad av varför människor har gjort vad än vem som har gjort vad.

I de böcker som kallas ”relationsromaner” dyker hon därför in i en relation – en familj, en syskongemenskap – och funderar på hur olika problem utlöser handlingar och skeenden i relationen och i omgivningen. Hon använder små vardagskonflikter och målar upp de stora känslor som kan väckas i de akuta situationerna när det i själva verket är annat som ligger bakom. Det är väldigt sällan det i verkliga livet inträffar scener som på film: ”vi måste verkligen sätta oss ner och prata om det här”. Helena von Zweigbergk blir därför väldigt trovärdig då hon i stället låter de stora frågorna komma upp i de små irritationerna.

Helena berättar också om hur hon som mycket ung fascinerades av uppbrott av olika slag. Scenen där cowboyen rider bort i solnedgången och bara släpper allt bakom sig stod tidigt i ett romantiskt ljus för henne. Detta förstärktes då hon mötte 1970-talets revolutionerande böcker av Kerstin Thorvall och Suzanne Brögger, och hon såg fram emot att bli tillräckligt stor för att få ett förhållande för att ha en möjlighet att bryta upp från det. Efter några års erfarenheter av livet började hon i stället låta sina romanfigurer sköta om uppbrotten och hon ägnar sig mer teoretiskt åt vad som händer om man plötsligt mitt i livet struntar i allt och vänder samhället ryggen. I boken ”Så’nt man bara säger” låter hon två personer i olika generationer göra den resan och ställer dem i relation till varandra och omgivningen. Vilka skyldigheter har vi mot varandra och samhället egentligen? Går det att leva vid sidan av?

Samtalet väckte en del frågor och funderingar och jag kan tänka mig att läsa om Helena von Zweigbergks böcker i ”kronologisk ordning” (även om de är fristående) och se om det finns något mönster…