Under min första dag på årets bokmässa gick jag ut hårt med att lyssna på Roy Andersson och Stefan Einhorn i samtalet om allvaret i vår tid. Det var ett djupt och stundtals tungt samtal om hur rädda vi är för att vara allvarliga och ta vårt ansvar för världen just nu. Anderssons bok heter just ”Vår tids rädsla för allvar”, och han menar där att vi som individer inte är rädda att se sanningar i vitögat och ta ansvar, men etablissemanget och strukturerna i samhället, speglade genom media,  gör allt för att kortsiktigt avleda och lätta upp stämningen. Media har till viss del övergivit ansvaret för att tala allvar  för att tjäna bättre på lösnummer och tittarsiffror. Det allvarliga samtalet förs i skymundan i möten, samtal, seminarier som de på mässan och i andra kunskapsutbytande forum. Det vi som kollektiv inte inser allvaret med har i mångt och mycket med teknikens utveckling att göra, menar de båda författarna; utvecklingen har varit till mycket nytta för mänskligheten och fört oss närmare varann, men den har också medverkat till att skapa massförstörelsevapen, krig, spridning av smittsamma influensor och AIDS etc. Som exempel på de stora orosmomenten nämns vår tids kortsiktiga tänkande – man ser ett kvartal eller högst ett par år framåt eller bakåt – och rättssäkerheten, som är i fara då ”massan” lätt tenderar att leka domstol utifrån vad media berättar för oss.

I Stefan Einhorns femte bok ”Vägar till Visdom” går han under huden på var och en med utmaningen att vi alla är skyldiga att leva som om vi personligen bar ansvaret för världens framtid låg på våra egna axlar. Det kändes som väldigt hårda ord i det ögonblicket, men man inser ju att han har rätt. Alla människor bör vara ett så gott föredöme som möjligt för hela sin omgivning, inte bara för sina barn. Det räcker inte med att prata, folk gör inte som man säger utan som man gör. Einhorn ger exempel på att det är väldigt lätt att följa en stark ledare eller att göra som ”de flesta” gör utan att reflektera över det. Experiment har påvisat att alldeles vanliga människor kan drivas till att göra ganska extrema saker utan att tänka efter. Därför behövs många postiva föredömen.

Samtalet fortsatte att röra sig runt förhållandet att vi alla har del i en kollektiv skuld för alla oförrätter som någonsin begåtts mot varandra eller naturen genom alla tider. Varje människa måste öva sig på att så långt som möjligt förutse konsekvenserna av sitt handlande i stort och smått. I många fall går det inte att förutse eller överblicka alla konsekvenser, och ofta kanske vi inte tror att det skall bli några konsekvenser alls. Stefan Einhorn trycker på uppmaningen att i alla fall göra sitt allra bästa, han går så långt att han säger att vi alla är skyldiga att göra allt för att det skall bli så bra konsekvenser som möjligt oavsett vi får reda på dem eller inte.

Så här långt kändes det ganska hopplöst att vara en liten människa. Hur skall jag någonsin kunna räcka till och göra tillräckligt mycket för att sona mänsklighetens alla brott…? För att tända ett ljus citerades Martin Buber, som menar att den kollektiva skuld vi alla bär på kan repareras genom att en annan människa i en annan tid och på en annan plats gör gott i stället för ont. Andersson påpekar att han helst inte använder orden ont och gott i människan, utan i stället ser ondska som ett resultat av rädsla och godhet som en nedärvd känsla av empati. Människan är i grunden empatisk och vill väl, och kan kosta på sig att visa det i samhällen som vårt där vi inte behöver slåss för den dagliga överlevnaden. Vi behöver träna på att stå emot maktlösheten vi känner inför de negativa rapporterna i media och se händelserna mot bakgrund av alla positiva saker som händer hela tiden – varje gång ett flygplan landar utan att störta, varje gång en pensionär inte blir rånad etc. Författarna gav ett konkret råd att söka upp de positiva nyheterna, t ex på kultursidorna, och begrunda dem i stället för att försjunka i våld och olyckor. Börja med att vara generös mot omgivningen i det lilla – giriga och självupptagna människor blir aldrig lyckliga. Se medmänniskorna som subjekt, välj att se den du möter i ögonen, hälsa och fråga hur hon mår och våga lyssna på svaret. Bejaka humorn i mörka situationer, humor är ett överlevnadsvapen och bästa boten mot fundamentalism.

Lite, lite mera hoppfull gick jag ut ur seminariesalen. Fast besluten att försöka bli en bättre människa och läsa min morgontidning på ett nytt sätt…