Seminariet om adoptivbarn och deras speciella sökande för att finna sig själva skulle kunnat bli väldigt intressant. Skådespelaren Michael Nyqvist och fotografen Sanna Sjöswärd har båda under hösten givit ut böcker om sina respektive erfarenheter och det visar sig att mycket är gemensamt, men mycket är också olika.

Michael (med boken ”När barnet lagt sig”) fick vid fem års ålder reda på att han var adopterad på ett mycket bryskt sätt på en semesterresa till sitt ursprungsland Italien, därefter fick han inte lov att prata om det mera för sina föräldrar. Han upplevde det som ett problem att han såg ”svensk” ut, det hade varit lättare att ifrågasätta om man hade varit mer avvikande.

Under sin uppväxt återkom han ständigt till frågorna (var hans far filmstjärna eller maffiaboss?) men allt tystades ner, ivrigast av hans mamma. När han själv fick barn var dottern den första biologiska släktingen han träffade och hennes första år blev traumatiskt för Michael. Han bestämde sig för att söka upp sin italienska far, vilket han efter många om och men lyckades göra och fick en ny släkt på köpet.

Sanna Sjöswärd (”Min mamma är en persisk prinsessa”) var i fyraårsåldern när hon tillsammans med en yngre pojke på barnhemmet där hon bodde adopterades till Sverige från Iran. Hon hade alltså med sig egna minnen av dofter och smaker och visste från början att hon inte hörde till. Hennes svenska mamma och hon kunde inte heller knyta an till varandra på riktigt, hon hade bättre kontakt med pappan som ju jobbade för det mesta. Pojken blev dock snart ”mammas pojke”.

Mamman var också rent ut sagt elak vid många tillfällen, berättade Sanna, som flyttade hemifrån så fort hon kunde och tog jobb som barnflicka vid 17 års ålder. Först som inneboende i den familjen, där hon delade både vardag och högtider, kände hon sig älskad för den hon var oavsett hur hon såg ut eller vilket humör hon var på. Efter ytterligare några år sökte hon upp sin biologiska mamma och gjorde resan till Iran, vilket beskrivs i boken.

Samtalet skulle kunnat bli intressant, skrev jag i inledningen. Tyvärr blev kombinationen med psykologen, författaren och likaledes adoptivbarnet Lotta Landerholm bara för mycket. Hon inledde hela seminariet med en kort men faktaspäckad föreläsning om hur svårt det är att veta vad som är arv och miljö i personligheten och om det lilla barnets stora kapacitet att knyta an och skapa relationer med dem det lever med, men att man ändå behöver känna sin historia. Emellanåt gjorde hon sedan inpass t ex om att adoptivbarnet får fungera som ett plåster på ett sår, för att skapa den perfekta kärnfamiljen som oftast mamman har drömt om. Lotta är säkert en väldigt kunnig och duktig psykolog, men i det här sammanhanget blev det fel. Hon läste varje ord innantill och det blev väldigt torrt.

Även när hon kom till frågorna och bad författarna att läsa upp stycken ur sina böcker kändes det väldigt stolpigt (nervöst?). Hon ställde frågor om det hon läst ”mellan raderna”  och tolkat in i böckerna, så författarna förstod stundtals inte vad hon menade. Kanske hade de inte riktigt hunnit prata innan de gick upp på scen.

Det märktes att Sanna försökte finna sig i situationen men Michael gjorde sitt bästa för att lätta upp sina inpass med lite galghumor och drastiska metaforer. Han sa t ex att man går med sitt genetiska arv som ett ”bomb-bälte” runt magen. Man har ingen aning om när eller om en bomb kommer att brisera. Andra kända svenska adoptivbarn är t ex Anna Anka och Jackie Arklöw, insköt han med glimten i ögat.

Samtalet ”lyfte” aldrig riktigt och det blev varken dynamik eller drama i det. Jag funderar efteråt på hur de kunde ha lagt upp det annorlunda – jag tror att det kunde blivit mera spänning om man hade hittat någon diametral motsats till dessa författare. Antingen ett adoptivbarn som haft en osedvanligt lycklig och bra kontakt med sina svenska föräldrar, eller en person uppväxt i en trygg Bullerbytillvaro med båda föräldrarna närvarande och god kontakt med fler generationer och biologisk släkt.

Eller också kanske det hade blivit bättre om man valt en journalist (Annika Hagström? Annika Lantz?) med förmågan att intervjua på ett inkännande men underhållande sätt utan att grotta in sig för mycket i psykologiska trauman…