Jag skrev i ett tidigare inlägg om hur jag snopet missade mitt första seminarium på bokmässan eftersom jag kom fem minuter för sent. När seminariet börjar låses dörren, konstaterade jag. Punkt.

Det var inte riktigt sant insåg jag så småningom. På vissa seminarier kunde försenade tillåtas komma in både två och tre minuter efter klockan var slagen. Men inte senare.

Med det fanns undantag från den regeln också. Upptäckte jag på seminariet med Karin Johannisson och Ann Heberlein. Ämnet var melankolins mörker. Men det hörde jag inte mycket av.

Det jag hörde var dörren till föreläsningssalen. Den låstes aldrig. Hela seminariet igenom gick folk ut och in genom dörren. Sådär varannan minut. Det fick konsekvenser för min koncentrationsförmåga. Varenda gång jag hörde dörren öppnas eller stängas tappade jag tråden i diskussionen som pågick framme på scenen. Och det tog ett tag innan jag hittade tillbaka igen.

Efter ett tag kände jag för att ställa mig upp och skrika: ”Lås den där förbaskade dörren”. Men som den artiga och väluppfostrade varelse jag är höll jag mun. Och övergick till att i stället läsa seminarieprogrammet. För seminariet jag befann mig på kunde jag ändå inte koncentrera mig på.