Den här boken handlar om kärleken. Den omtumlande kärleken som kan få en mans skadade hjärta att banka hårt igen och att våga kasta sig in i den halsbrytande lek med känslor som riktigt stor kärlek är. Själv har jag ett något pressat förhållande till den där stora kärleken: jag har sett väldigt få bevis under min uppväxt på att ett förhållande kan hantera och vårda kärlek över en längre tid, vilket gör mig till en cyniker, men jag har någonstans i mig ett hopp, jag är en obotlig romantiker och vill så gärna få den cyniska sidan i mig motbevisad. Den inre striden gjorde att jag var väldigt motsträvig mot boken, jag ville inte tro på den saga som spelades upp. Men jag har fått ge efter. När jag märker att jag dras med in i berättelsen, när jag glömmer av allt som händer runt mig och tittar upp en timme senare med ett lugn inom mig så nu väldigt sällan infinner sig, så förstår jag att Kallifatides har nått fram till mig.

I Vänner och älskare får vi stifta bekantskap med en, åtminstone till att börja med, lätt osympatisk man. Georg Andreasson är chef för ABF Stockholm och genom sitt jobb har han högt uppsatta kontakter inom Sveriges politiska maktväsen och den framförallt literära kultureliten. Han får inbjudningar till vernissage och middagar och lever ett i mångt och mycket bekvämt liv tillsammans med sin fru. Saker förändrats markant när hustrun tynar bort i en sjukhussäng och han måste börja rå om sig själv. Georg börjar inse att de idéer han hade om sig själv och livet kanske inte har stämt alltför väl överens med verkligheten, och han blir tvungen att ompröva sin syn.

Det är just beskrivningen av Georgs ifrågasättande av sig själv som fångar mig, när mannen som börjar känna av ålderns gång blir tvungen att vända och vrida på sina förutbestämda åsikter för att få dem att stämma överens med sitt nya liv. Jag gillar även Kallifatides förmåga att beskriva alldagliga händelser och ting på ett så avskalat vis. De passager i boken som fokuserar på interaktionen mellan människorna och deras egna analyser över vad som sker får mig att glömma av var jag är och komma upp hur boken sidor senare med ett leende på läpparna. Dock finns det vissa formuleringar som stör mig, och efter en diskussion med en vän halvvägs igenom boken blev det än tydligare för mig. Språket kan ibland bli lite för målande och vissa sidor är så fullproppade av liknelser att man storknar. Det är dock en parantes för när Kallifatides beskriver ett vintrigt Stockholm faller jag pladask: Det var mitten av februari. Det hade varit kväll dagen lång. Ett djupt lågtryck med milda vindar hade fått den frusna jorden att ånga. Dimman hängde över Stockholm, gatubelysningen verkade avlägsen, människrona sjönk som skepp i det fuktiga diset. Det lät angenämnt från de droppande takrännorna, trafikens brus mildrades, hjärtats oro stillnade och övergick i vemod.

Jag har njutit under läsningen av Vänner och älskare, men det är något som får mig att tveka till ett skyhögt betyg. Kanske är det bara min inställning till kärleken som gör att jag inte tar steget fullt ut och låter boken komma in under mitt skinn.

Betyg:

Förlag: Bonnier pocket
Utgiven år: 2009
Antal sidor: 369
ISBN: 9789174290110