Jimmy har redan recenserat Delphine de Vigans No och jag och egentligen skulle jag bara kunna peka på det han skriver för han har haft samma känsla som mig genom boken och kan beskriva den så mycket bättre än mig, men jag kunde till skillnad från honom inte lägga boken ifrån mig. Men en recension kan ju inte bara vara ett nickande instämmande så här kommer min egen reflektion, men läs Jimmys också han berättar mer om boken.

Boken blev ett måste-ha-köp i Stockholm där jag befann mig för en helg med en kompis. Jag hade redan med mig en bok i väskan men det var något med baksidetexten på No och jag som lockade så jag inte kunde låta bli och jag visste att Jimmy hade gillat den.

Jag började min läsning strax efter frukost dagen efter, några få sidor inne på en iskall toa, hade det varit varmare han jag väl blivit kvar med boken i handen. Men en promenad i ett soligt höstlandskap hägrade. Inne i värmen igen efter  promenaden kröp jag ner i soffan med en filt över benen och fortsatte läsa. Jag var som uppslukad och inget vidare sällskap tror jag, plötsligt var det dags för hemfärd med flyg. Väl tillrätta i min stol på ett knökfullt plan lirkade jag upp boken och lät texten uppsluka mig igen. Samtidigt som landningsställen på planet fälldes ner rann tårar sakta längst mina kinder och jag slog ihop boken. Jag strök handen över pärmen, och viskade ”tack”.

Precis så kändes det, tack för att jag fick läsa denna fina berättelse, jag skänkte en tacksamhetstanke till  Sekwa som översatt boken och gett ut den så att den finns på svenska för oss att ta del av.

Jag fick samma känsla av denna som av Igelkottens Elegans, en värme i hela kroppen samtidigt som jag kunde känna huvudrollpersonens sorg, tankar och kamp. Jag kom på mig flera gånger att tänka, Lou Bertignacs du borde gå några kvarter bort och träffa Paloma Josse, ni är så lika. Brådmogna, intelligenta, svårt för de sociala koder som gäller och många funderingar hur världen egentligen är. Så i behov av en vän, en att dela tankarna med, en flykt från känslan att föräldrarna inte alls bryr sig. Dessutom gillar de båda fransk grammatik lika mycket. Lou pratar om en död yngre släkting med orden:

Ibland tänkte jag att Thaïs också måste ha varit intellektuellt brådmogen, hon lade ner hela grejen för att hon förstod vilket helvete det skulle bli, och mot det finns inget att göra, inget botemedel, inget motgift.

precis som Paloma när hon pratar om orsaken till att hon vill dö vid 13-års ålder. Men Lou hon vill inte dö, hon vill leva, hon vill tillföra något till världen, hon vill betyda något men vet inte riktigt hur, hon ser på hur alla andra verkar våga. Hon gör oändliga experiment för att försöka förstå, se sambanden. En så liten människa med så många tankar.

Jag fylls med glädje när hon träffar No, när vänskapen växer och en samhörighet i en liten vänskapskrets utvecklas. Men den är så skör och naglarna ryker snabbare än när jag läser en spänningsroman för jag vill dem alla så väl. Jag myser när något fruset tinar upp och läser nästan stressat och forcerat när saker är på väg att rämna, pustar ut av lättnad när en svår och stor uppgift är avklarad och som sagt när boken är slut fylls ögonen av tårar som svämmar över och rinner längst kinderna där jag sitter i planet och precis skall komma hem, hem till min lilla familj. Jag längtade så efter dem så mycket helt plötsligt.

Ett extra plus för omslaget, så illustrativt för bokens innehåll, när man läst kvar kan man sitta där och titta på boken och fundera vem är det som har sovit där, vad har den personen för historia att berätta?

Betyg:

Förlag: Sekwa
År: 2009
Antal sidor: 223
ISBN: 9789199926955