Madrid, 1960-tal. Den föräldralösa Lucía går i en internatskola driven av nunnor. Historieläraren Manuel är besatt av den spanska renässansdrottningen Juana la Loca, Johanna den vansinniga. Lucía är till det yttre lik Juana och Manuel övertalar henne att tillsammans med honom försöka återuppleva Juanas liv. Iklädd en renässansklänningen lyssnar Lucía på Manuel när han i detalj berättar om Juana och snart tycks den sedan länge döda kvinnan få liv i Lucías gestalt.

Den nicaraguanska poeten och författaren Gioconda Bellis roman har stått i min bokhylla i ett år. Eftersom temat på årets bokmässa var Spanien tyckte jag det var dags att läsa den. Jag hade ganska stora förväntningar, jag älskar historia och Europas 1500-tal är mycket spännande. Tänk bara på den engelske kungen Henrik VIII och hans sex hustrur; den första av dem var Juanas syster Catalina, också kallad Katarina av Aragonien.

Men nej. Först tycker jag inte alls om boken. Den medelålders Manuels intresse för tonårsflickan Lucía känns läbbig. Det verkar bara fånigt att en kvinna som varit död i århundraden skulle få liv genom att en flicka sätter på sig en klänning. Sexscenerna är alldeles för detaljerade. Språket är stelt och högtravande, vilket irriterar särskilt eftersom historien berättas i jag-form. Jag har svårt att tänka mig att en 16-årig flicka uttrycker sig på det sättet, även om det är en flicka som hör hemma på 1960-talet.

Men efter ungefär 100 sidor började jag fångas av historien. Juana, som är bokens egentliga huvudperson, blir allt mer levande. Jag fascineras av hur komplicerad hon tycks ha varit, hur utsatt hon som kvinna var i en tid då makten i huvudsak låg hos män. Jag börjar också tycka att förhållandet mellan Manuel och Lucía är lite mer intressant.  Också språket blir bättre, mer målande, rentav poetiskt.

Jag läser vidare med avgjort större intresse. Sidorna där Johanna den vansinniga berättar sin historia börjar flyga förbi. De bitar som handlar om Lucía går avgjort långsammare. Belli lyckas inte få mig att engagera mig i Lucía. Dessutom tycker jag fortfarande det är något obehagligt i relationen mellan Lucía och Manuel. När jag har läst ut boken är det Johannas berättelse jag saknar.  Lucía och Manuel är jag mest glad att bli av med.

Den förfördas hemlighet är med andra ord en mycket ojämn bok. När Belli utgår från en verklig berättelse – hennes beskrivning av Johanna den vansinnigas liv bygger på flitiga litteraturstudier – lyckas hon skapa en spännande och engagerande berättelse. Men när hon som i historien om Lucía och Manuel är helt hänvisad till sin egen fantasi lyckas hon inte alls. Det är tveksamt om jag vill läsa ännu en bok av Gioconda Belli.

Förlag: Norstedts
Utgiven: 2008-04
Antal sidor: 348.
ISBN 978-91-7263-903-4

Betyg: