För lite drygt ett år sedan började jag läsa The dirt, boken om Mötley Crüe. I Augusti skrev jag i min privata blogg:

”Jag började läsa The dirt, boken om Mötley Crüe. Folk hade sagt att den var så bra. Jag läste ca. 150 sidor på ett par dagar, innan jag var tvungen att lägga den på hyllan ett tag. Det blev för mycket. Jag tog åt mig av äcklet. Orkade inte läsa en sida till. Nu läser jag sporadiskt. Den innehåller alldeles för mycket misär och själslig vilsenhet. Jag vet inte om jag kommer lyckas ta mig igenom den andra halvan av boken.”

Jag tog mig igenom den, och den slutar i en något ljusare anda än den börjar, med någon slags försonande tanke inför framtiden.

Rockstjärnor har alltid fascinerat människor, som förebilder, som ikoner. Vi har fascinerats av deras förmåga att trollbinda generation efter generation. Vår fascination har även medfört att vi blundat för det destruktiva i devisen Sex, Drugs & Rock n’ roll. Vi har t.o.m. hyllat dessa beståndsdelar och fått det att låta som om de utgjort väsentligheter i ett skapande.

Härmed påbörjar jag min resa med rockstjärnorna i litteraturen. Nikki Sixx dagbok är först ut. Sedan följer bl.a. Slash och Marilyn Mansons självbiografier och Lemmys White line fever.

Nikki Sixx var den mörka hjärnan bakom det rusande rocktåg med destination förödelse som var Mötley Crüe. Under en hektisk tid fylld av droger och depression förde han dagbok. Det är precis så hjärtskärande destruktivt som det låter. Mötley Crüe hade tagit som sin uppgift att bli det mest depraverade rockbandet i världshistorien, och jag tror att de lyckades på många plan. De äcklar mig. Det tål att sägas. De äcklar mig. Deras till synes totala brist på empati lämnar mig inte oberörd, utan… äcklad. Har jag sagt det tidigare?

Nikki Sixx lyckas här komma undan med äcklet en aning, eftersom han i bokens inledning förklarar varför han ger ut denna bok.

”Jag kunde ha bränt upp dessa vanvettiga dagböcker, eller lagt tillbaka dem där jag fann dem, och ingen skulle någonsin ha fått reda på det. Så varför har jag beslutat att publicera dem och visa upp för världen exakt vilken fördärvad nerknarkad galning jag var på höjden av min framgång?

Svaret är enkelt. Om en enda person, genom att läsa den här boken, lyckas undvika att slå in på samma spår som jag gjorde då, så har det varit värt att lämna ut mitt personliga helvete.”

Det går inte att äcklas lika mycket av någon som så öppet erkänner det sjuka i sitt depraverade leverne som av någon som blundar för det. Men, de sidor som följer direkt på inledningen är inte skrivna av en man som har sin bild i ordboken bredvid orden sympati och medkännande. De är skrivna av en person som är tyngd av depression och svårmod, så till den mildra grad att han dränerats på alla genuint varma känslor för någon annan människa. De är skrivna av en människa som obönhörligt rör sig mot sin egen undergång. I snabb takt.

Under en lång passage i boken försöker han sluta med knarket på egen hand. Men eftersom han förnekar en stor del av sitt beroende, och överskattar sin egen förmåga att ta hand om sig själv så misslyckas han, så klart. För mig är knark knark, ett beroende ett beroende, oavsett form och egenskap. I Nikki Sixx värld låter det så här:

”[...] jag köpte lite black tar som jag bara ska röka tills jag drar ut på turné igen. Om jag bara gör det en gång om dagen, är det som att ta en eftermiddagsöl.”

Nu är inte allt nattsvart i Nikkis dagböcker. Ibland kommer jag på mig själv med att skratta högt, t.ex. när han påstår att alla Iron maidens låtar under en konsert låter som ”ledmotivet till Bröderna Cartwright, med galopp och allt.” Eller när jag läser följande stycke:

”Har lyssnat mycket på Prince idag … en hel del … och Thompson twins – hur gay är inte det? Bäst att sätta på lite Hell bent for leather som motvikt.”

Det är flera röster som kommer till tals i boken. De allra flesta verkar rörande överens om att det är ett under att Nikki Sixx fortfarande är i livet, och jag kan definitivt förstå det. Det räcker att läsa dessa dagböcker, som sträcker sig över en väldigt begränsad tid, för att förvånas över att han en överlevde första halvan av 80-talet, något som han nästan inte gjorde…

Betyg:

Förlag: Pocketförlaget
Medförfattare: Ian Gittins
Antal sidor: 415
ISBN: 978-91-86067-70-0