Till skillnad mot Béa läste jag Khemiris böcker i ”rätt” ordning, dvs. jag började med Ett öga rött, och fortsatte sedan med Montecore. Jag vet inte om mitt intryck skulle ha förändrats något om jag gjort tvärtom. Det var iofs aldrig något alternativ, eftersom jag läste Ett öga rött när den kom ut, och sedan följde en, till synes lång väntan på uppföljaren. När den sedan släpptes, jag tror det var ca. 3 år senare, så hade min längtan mattats av lite. Jag hade ingen brådska att leta upp Montecore. Jag hittade den sedan lite slumpartat på vårt kvartersbibliotek dit jag gått med min fru som behövde leta upp lite litteratur till sin C-uppsats. Jag var med som sökhjälp, men på en hylla strax innanför entrén stod ett gäng böcker, jag tror de kallade det för ”personalens val”, eller ”personalen tipsar”. Där stod den ”unika tigern” och väntade. Jag tog hem den och började läsa. Jag vet att jag satt i skuggan på balkongen och läste, medan min fru låg och solade bredvid. När jag älskar en bok vill jag gärna dela med mig, men min fru i en solstol var dessvärre inte något bra offer för denna läsmunterhet.

Jag fick helt enkelt behålla denna läsning för mig själv. Det gjorde mig inget, när jag är på det humöret, att jag går helt upp i en läsning så tenderar jag bara att reta upp min fru.

Montecore är en slags metaberättelse. Jonas Hassen Khemiri har släppt sin debutbok Ett öga rött, när han får ett brev från tunisike Kadir, en gammal vän till Khemiris pappa som har stora idéer för Jonas nästa roman. Boken om pappan, fotografen, Abbas, pappan som lämnar familjen.

Krocken mellan Kadir och Jonas bild av pappan bygger stora delar av boken, och samtidigt ligger berättelsen om Sverige och svenskhet, och självklart migration, integration och inte minst utanförskap i bakgrunden. Det är en härlig mix av allvar och humor, och inte minst språklig finess, men vad annat kunde man vänta sig av Khemiri? Texterna i Kadirs brev är samtidigt komiska som fulla av allvar. Varje ord känns övervägt, och ändå blir det så fel. Det svenska språket blandas med arabisk och fransk syntax. Men man förstår att Kadir gjort sig största mödan att hela tiden söka, som Béa skriver, ”det finaste ordet.”

Just migration och integration ligger mig varmt om hjärtat, och beröringspunkterna mellan mig och Khemiri är fler än man kanske tror. Jag har en far som är född i turkiet, vars familj flydde undan den turkiska regimen. Min far var säkerligen ingen strandraggare, men han träffade en svensk kvinna, och tillsammans fick de mig. Jag har inte alltid haft det så lätt i att skapa mig en identitet i detta, men samtidigt har det ju gjort mig till den jag är, med eller utan mitt samtycke. Det är inget jag skulle vilja ha ogjort, och det är absolut inget jag skäms över. Men i och med detta så har en förståelse för denna sorts berättelser uppstått hos mig, som kanske går lite djupare än den skulle gjort annars. Det blir en högst personlig läsning, som tar hårt. En romanfigurs utanförskap blir också mitt eget, eller min pappas, eller kanske framförallt min farmors. Att migrera kan innebära att man går från en välbekant otrygghet till en obekant otrygghet, att man går från en säker död till en mer utdragen och ensam sådan. Min farmor är fortfarande i livet, men jag tycker mig ana hennes smärta över att ha tvingats till att skapa sig en ny identitet.

Khemiri vet hur man bygger en berättelse, och trots att temat på ett sätt inte skiljer sig särskilt mycket från debuten så lyckas han skapa en helt annan känsla i Montecore. Khemiri lyckas här med något som jag enbart kan dra mig till minnes att Torgny Lindgren lyckats med så mästerligt, nämligen att bygga berättelse med närvaro och intensitet, samtidigt som de väver in sin egen person i denna mix och lämnar mig undrande.

Var börjar Jonas Hassen Khemiri, och var tar Jonas Hassen Khemiri över?

Betyg:

Förlag: Månpocket
Utgiven: 2007
ISBN: 9789170014321
Antal sidor: 359
Utmärkelser: Sveriges Radios Romanpris 2007

Köp boken på Adlibris eller på Bokus (Sponsrade länkar)