Marilyn Manson: Den långa vägen ut ur helvetet
Om man läser den rockstjärnelittetatur som finns tillgänglig idag så får man räkna med att få resa igenom det ena skitstövellandskapet efter det andra. Det är bara att stålsätta sig innan. Enklast, i det avseendet, är kanske Slash självbiografi, han är bitvis både sympatisk och empatisk.
Någon som saknar båda de egenskaperna är Marilyn Manson. Jag är ledsen, men läser man Den långa vägen ut ur helvetet så är det snudd på omöjligt att försöka upprätthålla en professionellt kritisk hållning till vare sig personen Manson eller boken, så som han framställer sig själv i den. Marilyn Manson är en idiot. Han är en knarkande idiot. Han är en idiot utan någon form av sinne för sympati eller empati. Han är en idiot som utnyttjar andra människor för egen vinning, eller njutning. Ja, jag kan fortsätta länge. Väldigt länge. Jag tror jag fått fram vad jag vill ha sagt om den saken.
Nu läser vi något upplyftande istället.
Betyg: 
Förlag: Pocketförlaget
ISBN: 9789186067472
Antal sidor: ca 338
Medförfattare: Neil Strauss
Vilket betyg skulle Du ge Marilyn Manson: Den långa vägen ut ur helvetet?
11 Comments
Trackbacks
- Tweets that mention Marilyn Manson: Den långa vägen ut ur helvetet | PocketBlogg.se -- Topsy.com
- Vi läser – Vi byter | PocketBlogg.se
Har velat läsa den boken sen den kom ut, dock inte blivit av än. Jag har hört en del om hur underlig han är osv. men inget mer.
Men nu efter att ha läst ditt inlägg, hur underlig än jag själv låter, så vill jag verkligen läsa boken ännu mer! Får se om jag kommer ha samma uppfattning.
@Snöfrid, jag uppfattar dig inte som underlig för det. Så kan jag också känna emellanåt, att man starkare kan känna att man vill läsa de böcker som recensenter avskyr.
Min vän Andreas skrattar nog åt den här recensionen och tänker ”hmmmm, är det här samma Jimmy som rekommenderade mig att läsa Äldreomsorgen i Övre Kågedalen?”
Men läs boken, och hör gärna av dig efteråt. Jag vill veta vad du tycker om den.
Det är väldigt konstigt att recensera boken på hur Manson är som person. Varför inte skriva om det som spelar någon roll – dvs hur boken är skriven utifrån ett berättarperspektiv, om den målar upp scenarion på ett bra sätt och annat som jag faktiskt bryr mig om när jag läser en rekommendation? Jag går inte in på pocketblogg.se för att få en uppläxning kring hur jag ska tänka i moraliska frågor och nu kommer jag antagligen att hitta recensioner på en sida som kan se på skrivandet istället för personen.
@Morgan Skriver man en självbiografi får man nästan räkna med att recensenter hakar upp sig på personen bakom. Man (jag) baserar min läsning på personen, och jag finner det mycket konstigt att det finns folk som inte gör det. Inte sjutton kan du väl säga att du läser biografier som du läser romaner, att du reflekterar över kronologi och dramaturgi, och undrar var det lyckliga slutet tog vägen? Det är ju lite självbiografins största problem, att det oftast inte är med hjälp av språket som man lyfter fram den otroligt intressanta personen, utan med händelser ur personens liv. Språket är alltid sekundärt i biografin för min del. Den här boken har varken språket, eller lyckas behålla mitt intresse, sedan får du gärna tycka att det inte är av intresse att läsa mina tankar om det. Fine!
Jag vet inte heller när jag gav dig en moralisk uppläxning, jag lovar dig att vilken recension du än läser av mig så innehåller den subjektivt tyckande, och detta är inget undantag. Jag tvingar dig inte att hålla med mig. Jag skiter egentligen helt och fullt i om någon håller med mig, det här är vad jag tycker.
Och när vi ändå talar om subjektivitet… du säger att jag ska skriva om något som spelar någon roll. För vem ska det spela någon roll? Du måste kanske inse att det inte går att tillfredställa allas smak och viljor.
@Morgan du skriver: ”nu kommer jag antagligen att hitta recensioner på en sida som kan se på skrivandet istället för personen.” Så 7 personers skrivande sågas av dig för att du inte gillar en av våra recensioner? Personligen tycker jag Jimmys recension speglar den känsla och tankar som boken väckte hos just honom. Men å andra sidan är det så de flesta av oss skriver om böckerna, vi pratar om hur boken påverkade oss, vad vi kände, hur vi upplevde innehållet. Oftast kommer det med berättarperspektiv, form och sånt också men då och då händer det att en boks innehåll överskuggar allt sånt, ibland på ett positivt och ibland på ett negativt sätt. En biografi skriven av personen själv, dvs självbiografi återspeglar nog rätt mycket hur personen är/vill framställa sig och då är det ju personen man bedömer fast i text till stor del.
Jag hoppas inte att du slutar att läsa våra texter bara för att just denna läsupplevelse inte föll dig i smaken. Vi är bara glada över att få återkoppling på vårt skrivande, både positivt och negativt. På så sätt vet vi vad våra läsare förväntar sig. Alla kan vi ändra på oss men vi har även vår särpräglade berättarstil och en bok man upplevt som dålig är inte helt lätt att skriva om.
Min övertygelse är att skrivande kan vara oerhört bra och fångande även fast man inte instämmer med protagonistens handlingar. När jag läser en självbiografi så läser jag den främst för att förundras över en annan människas liv och åstadkommanden, inte för att ”hålla med” om huvudrollsinnehavarens handlingar. Jag tittar inte på en Hitler-dokumentär för att i slutändan döma ut dokumentären eftersom Hitler var en avskyvärd människa, på samma sätt så dömer jag inte ut ovan nämnda bok eftersom Marilyn Manson gör en hel del tveksamma saker. För man bör alltid ha i åtanke att detta är en bok skriven av Neil Strauss och den innehåller med största sannolikhet en hel del förstärkta historier.
Några av vår tids stora litterära verk innehåller avskyvärda huvudroller, men inte skriver vi ner dem för det? Jag tycker att det är väldigt fel att ge boken en speciell behandling ur ett skrivande perspektiv, baserat på att det är en biografi.
Bea: Det är mitt problem i det här; jag tycker inte att recensionen speglar Jimmys tankar och känslor av boken, utan enbart av personen som boken handlar om. Det är egentligen ok, men inte om man väljer att såga boken. Väcker den såna känslor så har den ju uppenbarligen lyckats med sitt jobb. Enligt mig.
Tack för svar. Uppenbarligen håller vi inte med varandra, men jag respekterar era åsikter.
Men du har fel i att jag skulle basera det jag skriver på vad jag tycker om Marilyn Manson. Oj oj oj, så många år som jag diggat Mansons musik i min ungdom. Jag har fortfarande kvar Antichrist superstar, Mechanical animals och Holy wood, även om jag sällan lyssnar på dem. En av mina favoritmusiker har länge varit Trent Reznor (Nine inch nails), och det håller jag fast vid trots att även han framställs som ett svin i den här boken.
Sedan kan man ju självklart diskutera huruvida jag skulle ha nämnt det i recensionen, eller varit mer tydlig med att jag baserade detta på en läsning av boken, jag tog nog bara det lite för givet. I en bokblogg skriver man om boken, och då verkar det onödigt att skriva läsaren på näsan. Men, som sagt, det kan diskuteras om jag gjorde rätt eller fel. Uppenbarligen kunde jag ha varit mer tydlig.
Vad gäller språket så var det heller inte intressant att ta upp det i texten, eftersom boken innehåller Strauss sedvanliga svordomar, könsord och andra förstärkningsord kring en i övrigt väldigt tunn språkstomme. Precis vad man förväntar sig av Strauss alltså. Inget revolutionerande, och så precis över gränsen till det chockerande att man tar allting med en gäspning.
Jimmy, om du hade inkluderat de tre sista meningarna i ditt senaste inlägg så hade du sluppit mina irriterande inlägg. Trevlig helg!
Nu hade jag ju personligen helt missat att Neil Strauss varit med och skrivit boken. (Jimmy skall det stå med i rubriken på inlägget kanske?) utan trodde det var en ren självbiografi. Jag läser en biografi och en självbiografi på helt olika sätt. En biografi är någon annans syn på en person, en levnadsbeskrivning av något slag. En självbiografi är en persons egen bild av sig själv, eller den bild denne vill ge av sig själv. Jag tror att jag också skulle haft svårt att skilja på bok och person, dvs se bortom vem det är som skrivit boken och istället se form och struktur om personen framställer sig själv som oerhört osympatisk. Får väl nästan läsa denna bok för att se hur jag själv skulle beskrivit den.
Det är väl lite som att recensera bloggar, de bloggare som bara skriver om sig själva får knappast sin skrivstil bedömd utan snarare personen. En annan sak om de beskriver sin omvärld, skeenden etc. då kan man se bortom personen på ett helt annat sätt. I all fall jag.