Marinette Bohman tog själv kontakt med mig genom PocketBlogg.se och bad att jag skulle läsa och recensera boken. Varför det blev just jag är mig en gåta, men man tackar förstås för förtroendet! Jag skriver ju i min presentation här på bloggen att jag gärna läser böcker jag inte själv skulle ha hittat, och det här är definitivt en av dem.

Eftersom jag inte kände till författaren eller förlaget läste jag boken först och ”googlade” sedan för att hitta bakgrundsfakta om dessa.

Boken ”Övergiven” visar sig vara en del i förverkligandet av en kvinnas dröm sedan barnsben. Marinette berättade om det för Skaraborgs Läns Tidning och Falköpingstidningen i samband med utgivningen i början av september i år. Författardrömmen har följt henne genom livet, under uppväxten i Skaraborg (de trakter där boken utspelar sig), under utbildningen till civilingenjör, under arbetsliv i Stockholm och utomlands och under den senaste tiden bosatt i nordvästra Skåne. Hon är nu delägare i ett elektronikföretag och har valt att jobba halvtid för att få tid att skriva. Efter debuten med en ungdomsbok förra året kom denna, hennes första vuxenbok.

I artikeln jag länkar till ovan berättar Marinette förtjust om hur roligt det har varit att starta förlag och göra allt själv ”från ax till kaka”. När man ser det färdiga resultatet syns det tyvärr. Eftersom det i min senaste högskoleutbildning (MKV-programmet vid HLK i Jönköping) ingick återkommande moment av ”stilistik” och ”semiotik”, och detta råkar vara ett par av mina käpphästar, kan jag inte förbigå detta faktum. (Följande stycken skall ses som konstruktiv kritik!)

Redan titeln och omslagsbilden förvirrar. På försättsbladet står det ”Övergiven; Öde plats som saknar spår av mänsklig närvaro eller verksamhet – Övergiven; Att bli lämnad i oönskad ensamhet” som en slags förklaring. Jag hittar varken öde platser eller övergivna människor i handlingen. Huvudpersonen planerar så småningom att överge sin familj, men det blir inte så och det är inte tillvaron som övergiven som skildras. Möjligen känner hon sig övergiven av omvärlden i förhållandet med sin misshandlande man?

Omslagsbilden är för all del vacker, men  har inte heller något belägg i berättelsen. Ordet ”övergiven” tillsammans med fotografiet av ett kors i solnedgång påminner snarast om Jesu sista ord på korset; ”Min Gud, varför har du övergivit mig?” Jag väntade hela tiden förgäves på att huvudpersonen skulle ställas inför någon situation av den digniteten, inför ett livsviktigt beslut eller vid en dödsbädd, och där känna sig ensam, rådlös och övergiven.

Berättelsen är uppdelad i två avgränsade delar. Först får man läsa Adelias dagbok, sedan kommer barnbarnets berättelse om hur hon reser till Adelias hemtrakter för att få reda på vad som egentligen hände med hennes mormor.

Självklart ligger det mycket efterforskning bakom realian främst i dagboks-delen. Därför är det irriterande när ovidkommande småsaker inte kan stämma. För att ta ett exempel beskrivs ett par i dryga 60-årsåldern i detalj. ”Hans mamma hade krullig permanent /…/ Inte ens deras kläder såg särskilt moderna ut/…/ det kom fram att Ture är kantor och Frida är hemmafru”. En hemmafru från landsorten i början av 1950-talet som inte såg modern ut hade säkerligen inte krullpermanent utan snarare en stram knut i nacken! Det är också långsökt att just Adelia skulle fälla en sådan kommentar ens i dagboken, eftersom hon framstår som en vänlig person och hon själv hade det ganska knapert.

En annan sak som kunde undvikits om författaren hade involverat några fler, professionella medarbetare är alla de rena korrekturfel som dyker upp i boken, på varannan, var tredje sida. Ibland är det en verbform som är fel, ibland något småord för mycket, ibland någon bokstav som hamnat fel. På ett ställe beskrivs några bifigurer, som fått olika namn i början och i slutet av samma stycke (jag läste igenom flera gånger och insåg att det faktiskt skulle vara samma personer). Sådant hakar upp läsningen och drar tyvärr också ner betyget jag ger.

Historien som berättas är annars intressant och utspelar sig i brytningstiden efter andra världskriget, då kvinnorna lämnade arbetet i hemmet/lantbruket för arbete på fabrik, och barnen fick ny möjlighet till utbildning. Nya tankar om jämlikhet kom att influera även det svenska samhället. Ändå var det fortfarande mycket gamla traditioner och tänkesätt som levde kvar, särskilt ute på landet. Detta kommer fram på många sätt i boken.

Det märks att den första delen av berättelsen har varit mödosam att skriva, språket flyter inte på som det gör i den andra delen. Dagboksformen övertygar inte riktigt trots inlevelsen, det är fullt av förklaringar och beskrivningar som visar att det är skrivet för en publik.

Den andra delen, medger författaren själv i artikeln ovan, var betydligt lättare att skriva av flera skäl. Hon skriver där i presens till skillnad från dagboksformens imperfekt och det förstärker ”nutidskänslan” även om det inte är allmänt korrekt att använda ”sportjournalistspråk” i en roman. Men stilbrytningen är förmodligen ett medvetet val.

Romanen hade vunnit mycket i dynamik och spänning på en annan uppbyggnad, förslagsvis att berättarrösterna hade växlat mellan Adelia (1950-tal) och Sofia (nutid), kanske även varvat med tidningsnotiser etc. Nu är det en beskrivning av vad som händer i kronologisk ordning, rakt upp och ner, formen känns lite platt.

För att få ett riktigt högt betyg av mig krävs det alltså mera än att boken är lättläst och att historien utspelar sig i närheten av min hemort. ”Förpackningen” och berättarformen spelar större roll än man kanske tror. Men som debutroman tycker jag att det är ett mycket gott försök, jag hoppas definitivt att få se fler böcker av Marinette Bohman framöver!

Förlag: Megamanus
Utgiven: augusti 2009
Antal sidor: 295
ISBN: 9789197836708

Betyg:

Köp boken på Adlibris eller på Bokus
(Sponsrade länkar)