När Nobelpristagaren tillkännagavs var jag väl inte helt nöjd, jag visste knappt vem Herta Müller var, och jag skrev på min lyrikblogg Mikropoesi.se att ”Müller är säkert spännande och intressant (i brist på andra ord), men ingen av de beskrivningar jag nu läst om hennes författarskap har lockat mig till någon läsning. Tyvärr.”

Jag misstog mig. Jag tyckte ju mycket om Hjärtdjur, och i lördags fick jag chansen att höra henne berätta om sitt liv, och sitt verk, på Dramaten i Stockholm. Det är förresten två saker som är väldigt starkt sammanbundna hos Müller – liv och verk. När hon kliver in på scenen ser hon nästan rädd ut, malplacerad. Hon ser ut som någon som precis fått en stor överraskning, strax innan det går upp för henne vad denna överraskning innebär. Försiktigt trevande. Sätter sig. Irene Lindh läser ett stycke ur Kungen bugar och dödar. Jag tittar på Herta, hon lyssnar spänt, som om hon känner efter hur ”hennes språk” låter på svenska.

Herta Müller samtalar med Monica Nagler, och ger oss, med både allvar och humor, en inblick i sin uppväxt och sitt liv. Samtalet spontantolkas från tyska, och även om jag tycker det fungerar bra och utan större störningar så är det tyvärr så att de som kan tyska i publiken får fler, och större, skratt. Vissa saker försvinner på vägen, och det förtar känslan en aning.

Om man inte förstått det tidigare, så är språket en mycket viktig del av Müllers verk, och därmed också hennes liv. Hon berättar att hon gått från bytyska, till högtyska och rumänska. Idag skriver hon på högtyska, men bär alltid med sig rumänskan i skrivandet. Det bidrar till det speciella språkbruket. Olika språk kan ha olika laddning för samma ord, och detta färgar hennes texter. Dessa, hennes båda språk, ger sina egna versioner av verkligheten, och formar det skrivna. Hon återkommer ständigt till språket och pratar bl.a. om tyskspråkiga grannbyar med så olika språk, trots att det är samma, att de hade svårt att förstå varandra. I dessa, ”Rumäniens språkliga gränstrakter”, har Müllers känsla för språket vuxit fram.

Samtalet glider in på frisörens roll, det kan verka trivialt, men Herta förklarar att frisören hade en central roll i de tysktalandes byar. Det var folkets knutpunkt, en samlingsplats. Som liten, förklarar hon, var hon övertygad om att frisören var mer än så, att frisören hade våra öden i sina händer. Vi har alla en varsin säck som frisören fyller med hår för varje klippning. När säcken är full tar våra liv slut. Herta förklarar att hon ville bli frisör, men att hon aldrig hade fått möjlighet att klippa männen, och det var männens frisör som var föremål för hennes drömmar.

Monica Nagler förklarar att det är skönt att hon inte valde den karriären framför författarskapet, eftersom de då inte fått chansen att sitta där på Dramatens scen och samtala. Müller tänker efter en kort stund, och svarar. ”Men tänk! Kanske hade jag blivit så duktig som frisör, att jag hade fått chansen att klippa en Nobelpristagare, och sedan slå henne följe hit. Då hade jag suttit i publiken och lyssnat. Det hade varit så trevligt.” Detta är bara ett exempel på Müllers förträfflighet, överhuvudtaget balanserar hon mellan dessa glimtar av ljus och innerlig humor, eftertänksamhet och känslan av lättflyktighet. Hon tar inte mycket plats, för mig framstår det lite som om översättaren tar mer plats på scenen, än huvudpersonen själv. Det är faktiskt befriande, och gör henne mer mänsklig. Det är ju också detta jag pekar på i min recension av Hjärtdjur, som en av de viktigaste aspekterna i berättelsens uppbyggnad: ”Detaljerna runt en händelse, till synes obetydliga sådana, får oss att tillskriva själva händelsen större vikt.” Jag vill alltså påstå att vi i Müller har en författare som är konsekvent i både liv och verk.

Vidare berättar hon om hur hon köptes fri av Tyskland, och här finns många bottnar. Både lycka och sorg. Hon hamnade på en lista över förföljda och mordhotade författare, som satts ihop av tyska PEN. Hon lyckades alltså komma till Tyskland med tysk hjälp, men det fanns så klart baksidor… T.ex. så gick ju pengarna direkt till diktaturens statskassa. Hennes frihet kunde alltså sägas ha ett högt pris för de som inte fick möjligheten att bli fria.

Väl i Tyskland kände hon sig bortkommen. Hon kunde tyska, men hon kunde inte läsa av tyskarna. Hon förklarar att sarkasm inte gick hem, hon visste inte om hon skulle känna sig stött eller skratta. Skillnaderna var många, och så även nyheterna. Hur fungerade en biljettautomat? Kunde det stämma att man inte var avlyssnad i telefonen? Hon var förvånad över att polisen hade en helt annan roll än i Rumänien.

Efter många skratt i allvaret börjar tiden rinna ut, och man inser att man inte kommer hinna tala om allt. Tyvärr. Man hoppar till senaste romanen, Andningsgunga. Jonas Karlsson läser, och utav de tre skådespelarna (Jonas Karlsson, Irene Lindh och Stina Ekblad) som under tiden läst ur Müllers olika verk är det han som först får publiken att applådera och försöka hålla tillbaka tårarna, när han läser om hur orden ”Jag vet att du kommer tillbaka” används som ett sätt att överleva tiden i ett arbetsläger.

Detta var ett riktigt trevligt initiativ av Dramaten. Det var mitt första besök där, men jag hoppas det dyker upp fler tillfällen då jag har möjlighet att åka dit. Jag är glad att jag bytte arbetspass med kollegor för att kunna åka till Stockholm, detta kommer jag bära med mig länge.