Jag var på Bonnier Pockets och Månpockets pocketmingel måndagen den 30 november. Vi som var där fick lyssna på flera författare som inom kort ger ut sina böcker i pocket. Detta är en sammanfattning av mina anteckningar under kvällen.
Åsa Träff och Camilla Grebe är systrar som skriver ihop, de har gett ut Någon sorts frid som kommer i pocket i 12 februari 2010. De började skriva 2004, skickade in sin bok i april 2008 . Det hela började mer som ett hobbyprojekt, Camilla skickade ett kapitel till Åsa och sa ”jag tycker vi borde skriva något, fortsätt”. Boken handlar om psykologen och psykoterapeuten Siri som är änka  och bor ensam. Hon tar emot alla sorters människor som berättar om sina mörkaste hemligheter och djupaste rädslor. En dag hittas en av hennes patienter död med ett självmordsbrev. Siri börjar tvivla på sin yrkesroll men samtidigt får hon en känsla av att någon är ute efter henne. Boken är skriven i förstaperson, Siri får berätta vad hon upplever. Åsa är psykolog så det blev lätt att skriva om ämnet, får möjlighet att driva det psykologiska mer än rena händelser. Siris bakgrund och personliga ryggsäck får vi inte allt av men kanske kommer det mer om det i kommande böcker. De håller på med bok två.

Elizabeth Gummesson berättade om sin bok Good enough (i pocket 15 januari). Hon blev uppringd av Forum som frågade om hon ville skriva en bok. Det ploppade upp väldigt många ämnen men efter ett tag utkristalliserades det att hon ville skriva om något som låg henne varmt om hjärtat, den egna personliga erfarenheten av att vara perfektionist. Elizabeth hade ett destruktivt leverene, höga krav, allt skulle vara perfekt, skinande blank hem, klädhögar framlagda till barnen och till jul var det egengjord pepparkaksdeg och pepparkakshus som var en miniatyrmodell av villan med brevlåda och allt.  Hon han egentligen aldrig njuta av allt det hon skapade.

För 10 år sedan ramlade hon ihop på gatan av stress. Hon hade haft ont i magen i ett år men ignorerat den, mycket tack vare sin höga smärttröskel. Blev blixtopererad och läkaren sa ”det var tur att du kom in för att du hade några timmar kvar att leva” Men 6 år senare hände samma sak igen och Elizabeth berättar att hon innerligt hoppades att det inte skulle vara samma läkare denna gång för han skulle skälla så på henne för att hon låtit sig stressa sönder kroppen en gång till. Elizabeth lärde sig den hårda vägen att hon inte kunde fortsätta så här och hon lyckades ställa om.

Boken handlar i ett kapitel  om resan till två kollapser men resten om hur Elizabeth gick till ett förhållningssätt som innebar ”good enough”. Boken har fått ett mycket positivt bemötande och hon är rörd över hur många som kommer fram och tackar, berättar om att de lever likadant. Det som värmt henne mest var en läsare som sa ”boken är mitt uppslagsverk, jag har den på sängbordet och läser tankar på kvällen och ibland på morgonen”, det är så Elizabeth vill att den skall användas, den skall inte så fint i en hylla genomläst en gång utan man skall kunna hämta kraft i den.  Nu har hon skrivit en ny bok om svartsjuka, ett ämne hon är glad över att hon inte har någon direkt personlig erfarenhet av.

Carl-Johan Vallgren pratade om sin bok Kunzelmann & Kunzelmann (i pocket 18 december 2009) handlar om far Viktor och son Joakim, sonen slacker och knarkare och pappan är inte bara berömd tavelkonservator utan också en mycket framstående förfalskare vilket sonen upptäcker när pappan dör. Viktor växer upp på barnhem och har absolut ”bildgehör”. Han kan se på en tavla i 2 min och sen minnas hela tavlan. Abedissan skickar honom att bli lärling hos en judiskkopiist Mayer och gå på konstakedemi. Viktor slår sig ihop med en autograf- och frimärksförfalskare.  Tillsammans sålde de ”urartad” konst under disk till hycklande tyskar. De förfalskade ransoneringskuponger för semesterfirande och sålde. Slutligen fick  de statens ögon på sig och tvångstekryteras till att förfalska pund. Det är en lärorik historia inte bara om brott, bedrägeri, falskhet och äkthet, man lär sig en hel del om både konst och historia av att läsa den. Carl-Johan berättar yvigt om sin bok med passion och läser även ett stycke när Viktor och hans kumpan skall göra en värdering av en tavla hos Göring. Det låter som en underhållande bok.

Jens Lapidus och Peter Bergting träffades genom att Jens som gillar serieromaner och ville göra en grafisk variant av Snabba cash. Jens kikade i serielådor och bad om namn på någon som skulle passa som tecknare, hans förläggare gjorde samma sak i förlagsbranschen och de fick båda samma namnsom svar Peter Berting. Peter ville hellre göra något nytt än att försöka seriefiera något som redan var etablerat. Jens var pappaledig och ville göra något mindre. Han ville fortsätta testa var går gränserna för kriminalromanen. Går den att visa i grafisk form?

Det blev en realistisk roman. Jens har tagit mycket från sitt jobb, Peter fick krypa omkring och göra fotoresearch och sen lägga ett mörkerfilter, Stockholm Noir. Peter var mycket noga med detaljer och skaffande modeller/replika för att rita av. Jens fick lära om och lära sig släppa berättandet och tänka i bilder som skulle förmedla allt som vore ord i en roman. Först skrev Jens en ny roman men Peter hade svårt att adaptera texten så det började ett givande och tagande.

Frågan nu är om det bli nya läsare eller blir det så att gamla läsare hittat nya format.

Lars Kepler (Alexandra och Alexander  Ahndoril) berättade om Hypnotisören och om sitt författarskap. Boken kommer i pocket 12 mars 2010. Varför skrev ni under pseudonym? Ämnet är så skilt från våra vanliga författarskap, det var inte någons så en egen röst växte fram, en person med egna vanor och berättarstil. Alexandra och Alexander hade precis avslutat och lämnat in var sin bok till förlagen och hamnade i kreativ abstinens. Båda gillar  kriminalromaner och ser på 1-3 filmer om dagen vilket inspirerade dem.  I deras vanliga författarskapet har språket en egen betydelse, skapar stämning och man skall uppleva att man läser. De ville att det skulle vara en filmisk stämning i presens i boken, där det  går snabbt framåt och händelserna är det centrala. De insåg att 17 år av maniskt filmtittande borde kunna ge något, ge en berättelse där man känner sig delaktig och nästan känner att man skulle kunna påverka. De villefölja genrens regler, hända saker men lyckligt slut. Thrillers handlar mycket om att få in i någon annans huvud, kunna se och förstå. Då fick det bli en hypnotisör i huvudrollen i denna bok. Joona Linna, polisen går vidare till nästa bok, hypnotisören är inte med. Alexandra berättar om att det är roligt att skriva om Joona, en person som alltid har rätt och vet om det, en bessewisser som kommer tillbaka och säger ”vad var det jag sa”. Men det kommer komma en bok när Joona har fel, men det kommer bli konstigt att skriva den.

De skriver oftast på en scen var samtidigt  och utelämnar saker där ”huvudet är tomt”, skriver ex ”och han åkte till X” och skickar texten till den andra 50 cm bort och får saker ifyllda, ändrade och strukna. De berättar att de kommit långt in i nya boken där det är Joona och hans förflutna som tar mycket plats. Hypnotisören skall bli film och de ser fram emot det, spännane att se hur anpassningar sker och jag som redan har läst boken kan väl säga att det känns som om de tänkte film när de skrev den, det är väldigt många scenbeskrivningar. Jag frågade dem om namnet, varför blev det en Lars och inte en Anna de berättade att när de hade valt efternamn så var Lotta på tapeten ett tag men de bestämde sig för Lars, som är en hyllning till Stieg Larsson och hans kamp mot rasism mm.

Jag kom från minglet med samtliga ovanstående böcker samt Carl-Johan Vallgrens bok om Berlin på 8 kapitel. Så nu är bokhögen hemma utökad ytterligare. Recensioner kommer säkerligen lagom till deras utgivning.