När Umeås internationella litteraturfestival, även kallad Littfest, i veckan presenterade årets första gäst så var det just Jonas Karlsson som fick den äran. Det var ett bra val, måste jag säga. Jonas är väl kanske mest känd som skådespelare, både på film och på Dramatenscenen. En strålande skådespelare, om ni frågar mig, men då ska man veta att jag har väldigt dålig koll på svensk film. Det är oftast inget för mig, men med de roller jag sett Jonas Karlsson i, har han åtminstone lyckats beröra mig med prestationer som känns genuint ärliga och genom-, men inte överarbetade. Och jag har ju dessutom berättat om hans medverkan på Dramatens Herta Müllerbesök, där han fick hela publiken att försöka hålla tillbaka tårarna när han läste ur Andningsgunga. Jonas Karlsson är vad man brukar benämna ”en duktig apa”. En duktig teaterapa, vill säga. För ett par år sedan påstod någon att han kunde skriva också. Jag trodde inte riktigt på det då. Först nu, när han släppt bok nummer två, har jag tagit mig för att köpa – och läsa – Det andra målet.

I efterhand förstår jag inte varför jag väntade. Hade jag kanske förutfattade meningar om skådisar som påstods ha multitalang? Förmodligen.

Det andra målet är bra, t.o.m. mycket bra. För att vara skriven av en skådis? Nej, för att den är bra. Faktiskt. Däremot har jag känslan av att jag känner igen stilen lite väl mycket. Jag kommer att tänka på Emanuel Carrères Mustaschen, med den motsägelsefulla känslan av förtätad luftighet. Men Mustaschen är ändå en roman, och som sådan lyckas den mästerligt behålla denna känsla boken igenom, denna kuslighet, denna humor. Detta skratt som man lätt sätter i halsen eftersom det är ett så obekvämt skratt att man hela tiden har känslan av att man inte borde… skratta. Jonas Karlsson, liksom de flesta andra som skriver kortprosa, brottas istället med att hålla igång den känslan på liten yta, att koncentrera den, låta den ta lika mycket plats fast på färre sidor. Istället, flera gånger. Om och om igen.

Möjligtvis är humorn roligare, om man nu kan jämföra så, i Det andra målet. Den småabsurda känslan av att inte veta vad som är vad, vad som är rätt och fel, och vem som är vem i vilken situation osv gör mig smått förvirrad och snurrig. Och nyfiken. För samlingen är väldigt väl sammanhållen. Väldigt. Väl. Sammanhållen.

Den existerar någonstans mitt emellan novellsamling och roman. Den är inte sammanhållen som en roman, men varje del är inte heller fullt så fristående som ett gäng noveller kanske bör vara. Det kanske verkar onödigt krångligt. Det är det inte. Det är egentligen ganska enkelt. Du kommer bara bli förvirrad på vägen, känna dig lurad och bedragen. Jag tänker inte avslöja för mycket av de olika handlingarna, men, när du läser den, för det bör du göra, så lägg märke till detaljer. Läs boken två gånger. Minst. Vissa saker märker du direkt, som när samma berättelse kommer igen, men ur en annan persons perspektiv. Andra saker kanske du inte märker alls, är mer subtila, som när två till synes skilda berättelser vävs samman av en så enkel sak som att någon vinkar till en snubblande statsminister.

Betyg:

Förlag: Bonnier Pocket
Utgiven: 2007
ISBN: 9789174290844
Antal sidor: 211

Köp boken på Adlibris eller på Bokus (Sponsrade länkar)