Den här boken har en underrubrik: rapport från en svensk flyktingförläggning. Det för tankarna till något vetenskapligt, som redovisar tillvaron i fakta och siffror, gärna med diagram i cirklar, staplar och kurvor. Jag tvekade lite till att läsa den, men då jag fått ett recensionsexemplar från förlaget Pocky satte jag ändå igång och gav den en chans.

Och jag hade fel. Den här boken är en mycket välskriven och lättläst bok om just en svensk flyktingförläggning. Den unga Hanna Sofia bosätter sig på eget bevåg på en flyktingförläggning i Sverige under ett år för att få en bättre inblick i hur det är att leva i ingenmansland mellan flykt och uppehållstillstånd. Eller utvisning.

Hon skriver på ett rättframt, iakttagande och osentimentalt sätt som gör att man inte väjer för att läsa om det svåra hon får ta del av under sina besök hemma hos familjerna, på kvartersbutiken eller på svenskundervisningen. Hon rapporterar bara rakt upp och ner vad hon ser som en oberoende iakttagare, och griper bara då och då in i händelseförloppet genom att hjälpa till att formulera en ansökan eller följa med till doktorn. Men just det här sättet att så objektivt som möjligt beskriva hur det är, kryper så småningom in under skinnet och man blir mer berörd av berättelserna hon förmedlar än man trodde själv. Trots att Hanna Sofia inte själv ”tycker” en massa saker framstår det genom att hon beskriver helt befängda sätt att hantera vissa situationer att hon är frågande till den svenska och europeiska flyktingpolitiken och -lagarna. Trots att de är tydligt formulerade finns det utrymme för tolkningar och ibland framstår det nästan som slumpartat vem som får stanna och inte. Och i de fall hon beskriver handläggarna och deras sätt att arbeta märks frustrationen allra mest. Ett utdrag ur boken:

Själv upplever jag en enorm frustration när jag står bredvid och tittar på. Jag får inte saker och ting att gå ihop – Migrationsverkets retorik, den allmänna debatten och mina egna erfarenheter. Det är en sådan diskrepans mellan de torra sakuppgifterna i de svenska myndigheternas beslut och det jag upplever här på campen. I den allmänna debatten talas det om människor som kommer hit för att leva på bidrag och dra nytta av det svenska välfärdssystemet. Men de flesta människor jag träffar här varje dag, pratar med, umgås med, är inga lycksökare på jakt efter ett bekvämt liv. Det jag ser runt omkring mig är livrädda människor, människor som har flytt från familj och vänner i fruktan, människor som gör nästan vad som helst hellre än att återvända.

När Hanna Sofia i slutet av boken beskriver den unga Edonas situation, när hon få ta hand om hela familjen medan mamman blir psykiskt sjuk och socialen inte bryr sig om barnen förrän de blir anmälda – då gör det riktigt ont att läsa. Det kommer för nära. Det är tur att det sista kapitlet – ”Vad hände sedan?” – finns med och berättar att det har gått ”bra” för de flesta av de som beskrivs i boken. Även om den lilla gnagande känslan av att det finns tusentals liknande fall runt om i världen, där det inte gått bra, dröjer sig kvar…

I min lilla hemstad ser man inte de här människorna alls. Det fåtal flyktingar som bor här har för länge sedan uppehållstillstånd, ordnad bostad och jobb. De talar hyfsad eller bra svenska. Därför känns det viktigt att den här typen av böcker finns, och att de blir lästa. På baksidan av boken står det att boken är nödvändig läsning för alla som vill skapa sig en egen uppfattning i flyktingfrågan. Det håller jag med om. Som en extra service tillfogar Hanna Sofia Öberg ca 25 sidor på slutet av boken, med fakta om vad som krävs för att bedömas som ”flykting”, hur lagen ser ut mm.

Betyg:

Förlag: Pocky
Utgiven: 2007
ISBN: 918501141X
Antal sidor: 299

Köp boken på Adlibris (Sponsrade länkar)