Joyce Carol Oates är en författarinna jag inte vet något om, jag hör hennes nämnas lite då och då men jag kan inte ens dra mig till minnes att jag hållit i en bok av henne innan jag köpte Djur. Fått uppfattningen att hon ger ut en herrans massa böcker så jag gör bara ett litet nedslag i hennes författarskap.

Jag var på stan, hade glömt min bok hemma och skulle äta lunch ensam, bokbristångesten kom krypande och jag skyndade mig ner på Akademibokhandeln. Där hade de ett bort med pocket för 20 kr och denna lilla lila bok lockade mig mest av det på bordet. Mest på grund av att den var så tunn. Nästan så man hinner läsa ut den på en lunch. Men när skall jag lära mig tunna böcker = böcker som är omöjliga att läsa snabbt. De  kräver tankeverksamhet. Givetvis gällde det även denna bok så jag kom inte så långt medan jag åt min soppa och min sallad. Den fick helt sonika följa med hem och läsas ut över frukostmackan på helgen.

Jag har gått ett par dagar nu och grubblat på vad jag tycker, och som vanligt de gånger det händer är resultatet att nä det var nog inte så mycket för mig. Den här sortens litteratur är nog inte min grej helt enkelt. Jag blev faktiskt rätt illamående av de sexuella övergreppen som sker i boken, tjejer begår till och med självmord på grund av hur de har behandlats. Jag tycker bara det är rätt åt professor Andre Harrow att hans hus börjar brinna. Jag önskar bara att det beskrevs lite mer i detalj, jag vill se Andre och Dorcas lida, jag vill ha hämnd.

Det är 2001 den nu 42-åriga Gillian Brauer tänker tillbaka till vad som hände på hennes collage i mitten på 70-talet. Det som sätter tankarna i rullning är en totempåle på Louvren en totempåle som utstrålar uråldrig, primitiv råhet – vi är bara djur. Gillian kastas tillbaka till 1976 när en våldsam brand bröt ut i en lärarvilla, en av många mordbränder på campus de senaste åren. Sakta får vi tillsammans med Gillian backa tillbaka vad som ledde fram till denna brand.

Gillian är litteraturstudent på collage, medlen i en relaivt elitistisk litteraturseminarium lett av professor Andre Harrow. Alla Gillians vänner och hon själv är förälskade i den karismatiske läraren. Jag får en känsla av att han snarare utstrålar något som får flickorna att bli svaga i benen snarare än gudomlig skönhet. Andre är gift med skulptrisen Dorcas, en fransyska som gör totempålar som åtföljs av senstenser så som ”Vi är djur och det är vår tröst” och ”Lita varken på det yttre skeendet eller det som döljer sig där bakom”.

Dorcas och Andre är inspirerade av D H Lawrence, att leva ut sina djuriska lustar, bejaka Eros. De förklarar att det get tillvaron mening och innehåll. Flickorna dras in i deras liv, i deras lekar och alla kommer inte hela ur det. Det är mycket hysshyss kring vad som sker i deras hem men alla vet att blir man assistent till Dorcas så får man komma Andre nära så många flickor strävar efter hans gillande. I seminariegruppen nyttjar Andre detta, han låter flickorna berätta i form av poesi och dagböcker vad de skulle vilja göra, vad de har för erfarenheter. Och han äcklar mig. Han är manipulativ och utnyttjande. Flickorna är naiva och bekräftelsekåta och vet nog inte vad de ger sig in i. De korta avsnitt som gränsar till pedofili får mig att vilja slå ihop boken. Det passar definitivt inte som läsning till frukosten

Jag har svårt att bedöma de litterära kvaliterna, jag är mest irriterad när jag läser boken, dels för att tjejerna är så korkade och naiva och dels för att Andre och Dorcas äcklar mig. Dessutom det evinnerliga bolmandet på cigaretter och cigariller, jag börjar nästan hosta. Jag retar mig på språket i boken, det är bitvis högtravande kanske har det att göra med att huvudpersonen är litteraturstuderande, kanske är det en markering från översättaren vad vet jag men det irriterar mig att man valt Seinen istället för Seine och liknande.

Betyg:

Förlag: Bonnier Pocket
Utgiven: 2007
ISBN: 9789100115661
Antal sidor: 159

Köp boken på Adlibris eller på Bokus (Sponsrade länkar)