Under flera års tid har jag varit en beundrare av Nick Caves musik. Aldrig fanatisk, utan mer av en stilla beundrare, en småfascinerad lyssnare. Trots att min första Cave-skiva var Murder ballads, så var det först när jag köpte No more shall we part, som mitt lyssnande kom igång på riktigt. Jag har ingen bra förklaring till varför. Däremot vet jag att det här var ungefär samtidigt som jag träffade Frida, som numera är min fru, och sedan dess har Nick Cave spelat en stor musikalisk roll i vårt gemensamma liv. Han har rest med oss i bil på väg till tältsemester på Öland, han har stört grannarna i vår första gemensamma lägenhet, och under förlossningen av vår yngsta dotter så spelades låtarna från skivan Nocturama i bakgrunden växelvis med Damien Rice skiva med den korta titeln O. Men jag är ingen hårdkokt fan. Jag hade ingen (van)föreställning om att Bunny Munros död skulle vara genialisk litteratur enbart baserat på vem som skrivit den. Jag är inte en sådan som höjer ikoners skithögar förklädda till litteratur till skyarna bara för sakens skull. Bajs är alltid bajs.

Bunny Munro är en kringresande försäljare av hudprodukter. Han har ett kvinnotycke utan dess like, en riktig häradsbetäckare, som kan charma både pengar och kjol av vilken kvinna som helst. Han vet hur kvinnor ska tas. Åtminstone tycker han det själv. ”Jag är den store förföraren. Natten är min arbetsplats.”

Hans konstanta otrogenhet är vad som slutligen driver Bunnys fru Libby att begå självmord genom hängning i parets gemensamma sovrum, och Bunny blir ensam kvar med sin nioårige son Bunny junior som hyser så mycket kärlek till sin far att det är smärtsamt, eftersom fadern inte vet hur han ska hantera den. Och någonstans här börjar vansinnet…

För det här är en vansinnig berättelse, en mörk, nästan ond historia, om ett utdraget och närmast patetiskt döende. Bunny tar med sig sin son ut på vägarna för att ”lära honom hantverket”, som han så fint kallar det. Bunny junior följer med, (han har inte mycket till val) och får på så vis följa sin fars skitiga nedgång. Nick Cave har verkligen plockat fram det tunga arsenalet i fråga om att ge Bunny alla de osympatiska egenskaper som man som läsare vill ta avstånd i från, men inte kan värja sig emot: sexmissbruk, alkoholmissbruk, droganvändning, könsfixering, snedvriden kvinnosyn osv. Att han dessutom är oförmögen att visa någon form av kärlek till sin son, mer än att han ska göra honom till en lika duktig säljare – en kärleksfull gest – gör inte saken bättre. Men ändå lyckas Cave locka fram en viss empatisk känsla för denna trasiga själ, exempelvis när han mitt under sin frus begravning sticker iväg till toaletten för att onanera.

Bunny Munro må vara patetisk på många plan, men ändå skickligt tecknad av Nick Cave. Det finns fler bottnar än man kanske först anar. Libbys självmord skapar en rubbning i en balans som hela tiden fungerat för Bunny, men inte för henne själv. Vad som verkar vara en mannens oberoende av kvinnan, visar sig snart vara ett djupt beroende. Alla dessa kvinnor skänker honom olika form av trygghet. Kvinnorna som charmas av försäljaren erbjuder den i form av kön, sex, påsättning. Libby erbjuder den i form av en fast, men något svajjig, hemtam trygghet. Hennes självmord rubbar den balansen. Bunny älskar sin fru, trots att han är notoriskt otrogen.

Efter Libbys självmord inbillar sig Bunny att han ser hennes vålnad, och känner hennes närvaro, i de mest opassande situationer, som om hon dels vill få honom att sluta med sitt vådliga beteende, och samtidigt driva honom in i en djupare spiral av degeneration. Det sista bekräftas av att Bunny Junior också samtalar med sin döda mor under de långa stunderna av väntan i bilen, medan hans far arbetar. Hon försäkrar att allt kommer bli bra, och man förstår att hon åsyftar vad som kommer ske efter faderns död.

Flera läsare vittnar om en viss humor i Bunny Munros död. Personligen har jag mycket svårt att se den. Bäckmörker, ja. Det kan jag skriva under på. Jag har kanske svårt för humor som innebär att man plockar fram det mörkaste mörka, driver det till sin spets, och att det då skulle generera en humoristisk ”twist”, men vad vet jag, jag kanske läser fel?

En sak vet jag, eller egentligen flera. En av dem är att Bunny Munros död inte är någon stor litteratur, det tål att påpekas, vissa bilder och liknelser används som vore de vedertagna begrepp, trots att åtminstone inte jag känner igen mig i dem. Lisa, med bloggen Little room of tiny feast pekar på ett exempel, som jag själv reagerade på:

”Förardörren öppnas och en lång, vältränad man fladdrar ut likt en packe franska vykort.”

Det blir ibland lite så, löjligt sökt, på något vis. Det enda som egentligen lyfter historien något är persongalleriet, och det har ju Cave övat på under många år. Men i kortform, låtar, där man inte hinner inse bristerna i det som berättas. Dialogen är också väl enkel emellanåt. Det är mycket ”säger han”, ”han säger”, ”svarar han” osv. En riktigt duktig författare kan dölja en stor del av det i själva dialogen, antingen genom att på andra sätt låta oss förstå vem som säger vad, eller genom att det som sägs är så pass intressant att man glömmer bort det som omgiver det. Nick Cave lyckas inte riktigt med något av de alternativen. Eller vad säger ni om följande stycke:

”Jag gillar inte att du glor på det där sättet på min dotter.” Bunny säger förskräckt: ”Vad tror du om mig?” Han tillägger: ”Herregud! Hur gammal är hon?” Och kvinnan säger: ”Tre.” Bunny säger: ”Det utesluter inte att hon om några år … ja, vad säger man …” Kvinnan höjer ett bestick och säger: ”Ett ord till och jag sätter gaffeln i ögat på dig.” Bunny svarar: ”Halledudane! Det var värst vad du blev sexig helt plötsligt.”

Samtidigt är det en bok som jag faktiskt rekommenderar dig att läsa, mina invändningar, snusket och mörkret, till trots. Men något högt betyg kan det faktiskt inte bli. Jag känner mig lite… besviken.

Betyg:

Förlag: Månpocket
Utgiven: 2010
ISBN: 9789170017483
Antal sidor: 280

Köp boken på Adlibris eller på Bokus (Sponsrade länkar)