Ann Heberlein: Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva
Det var ganska länge sedan jag började läsa Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva av Ann Heberlein. Men eftersom boken handlar om ett ämne som ligger mig så varmt om hjärtat har jag inte klarat att läsa hela på en gång. Jag har fått dela upp den, läsa lite då och då.
För Heberleins bok om den egna diagnosen Bipolär 2 berör. Jag kan ärligt säga att jag aldrig läst en bok som beskriver depression och mani på ett mer ärligt och rakt sätt. Varenda ord, varenda sida går rakt in i mig. Heberleins beskrivning av väntrummet på St:Lars i början av boken bränner i sin ärlighet. Hennes tvivel kring om hennes liv är värt att leva gör så ögonen tåras. Och när sidorna lider mot sitt slut lider jag med Ann Heberlein, när hon skriver om hur hon förbereder sig inför att ta det slutgiltiga steget.
Stundtals läser jag boken med en penna i handen. Stryker under, antecknar i marginalen, stryker för vissa citat som känns extra angelägna. Några utdrag har jag citerat i mina dagböcker. Ett av dem är detta:
”Jag tycker inte självmord är en bra lösning. Självmord är aldrig en bra lösning. Men jag tror att det är viktigt att tala om att vi finns. Vi som inte riktigt orkar med våra liv. Vi som bär på den där skammen att inte klara av livet. (…) Vi är ganska många. Vi lever med en dödlig sjukdom. Det är faktiskt så. Det handlar inte om att skärpa sig och ta sig samman. Det här är ett tillstånd som kräver kvalificerad medicinsk vård. Varje år dör ungefär ettusenfemhundra svenskar för egen hand. Det är många. Det är fler än som dör i trafikolyckor. Jag är övertygad om att det går att rädda ett par hundra av de här ettusenfemhundra. Jag tror att några av dem vill bli räddade.”
Jag kan inte nog understryka hur bra och viktig den här boken är. Känner du någon som är eller har varit deprimerad – läs den. Kommer du i kontakt med psykisk ohälsa via ditt arbete, läs den. Det kan mycket väl vara den viktigaste bok du läser i år.
Betyg: 
Författare: Ann Heberlein
Förlag: Månpocket
Utgiven: 200912
Antal sidor: 205
ISBN: 9172321717
Köp boken på Adlibris eller Bokus (sponsrade textlänkar)
Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva av Ann Heberlein
Vilket betyg skulle Du ge Ann Heberlein: Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva?
Jag vill läsa den men jag vet om att det kommer göra så ont och vara så jobbigt att jag skjuter på det. Har läst första kapitlet men längre än så har jag ännu inte tagit mig. Det väcker många jobbiga funderingar som legat i vila ett tag.
Intressant att vi har så olika syn på denna bok. Jag fann den ointressant och alltför självutlämnande. Det var ytterligare en upprapning av hur synd det var om författaren (precis som i många andra självbiografier om psykiska sjukdomar). Och jag ifrågasätter starkt den etik hon säger sig ha. Hur kan hon välja att publicera en sådan text med tanke på familjen och framför allt barnen?
Men roligt att du fann den mer intressant än mig.
Det är just den där ärligheten och nakenheten som jag tycker så mycket om. Många delar i psykisk sjukdom tillrättalags när det ska berättas i bokform, man putsar till fasaden och serverar en version som är lättare att hantera. Ann Heberlein gör inte det, och hon berättar ju också i boken att hon och hennes familj diskuterat om boken skulle ges ut eller inte. Jag tycker definitivt inte att boken andas ”tyck synd om”, utan istället är befriande naken och ärlig i beskrivningen av sjukdomen.
Jag har själv läst boken för någon vecka sedan och tyckte precis som du att den är väldigt viktig och bra och framför allt stannar kvar. Tjock är den inte, men med desto mer innehåll
Mina åsikter om innehållet i boken är dubbla, dels inser jag att hon har ett svårt liv, hon har en svår dödlig sjukdom, dels blir jag arg eftersom sjukdomen gör henne otäckt egocentrisk. Hon tänkar enbart på sig själv och i viss mån sina barn. Äkta mannen är totalt oviktig. Säkert är det sjukdomen som gör henne sådan, men det är ibland svårt för mig att låta bli att tycka illa om det.
Att boken är självutlämnande tycker jag är självklart. Den handlar om psykisk sjukdom. Då blir det självutlämnande. Och att prata om psykisk sjukdom borde inte vara kontroversiellt, det ska vara lika naturligt som att berätta att man har cancer eller en annan svår sjukdom.
Att kalla boken en upprapning av hur synd det är om författaren tycker jag är förfärligt. Det visar på en total oförståelse om hur det är att leva med psykisk sjukdom, hur hemskt det faktiskt är.
Jag skulle inte vilja kalla det en oförståelse då jag själv levt med svåra psykiska problem. Men faktum är att när en person, eller författare i detta läget, är så djupt inne i sin sjukdom finns det sällan något annat än ”tyck-synd-om-mig”. och tyvärr, jag köper det inte. jag hade velat se författaren skriva samma bok när hon befinner sig i sitt normala stämningsläge, då hade jag antagligen sett på den mer neutralt. men vad jag förstod när jag läste boken var att ann befann sig i en extremt djup depression och ett sådant stämningsläge lämnar tyvärr inget utrymme för självkritik.
Gällande etiken, jag läste också att Ann hade diskuterat det hela med familjen, men jag undrar fortfarande om de verkligen ville publicera den.
Men kan man inte läsa boken med utgångspunkt att få se in i det allra svåraste, svartaste. det en frisk inte kan förstå på annat sätt? Jag tycker det är modigt av AH att sätta de tankarna på pränt när de finns där inte när hon är frisk (om hon någonsin är det) och objektivt kan kritisera sitt eget tänkande. Som jag skrev ovan har jag ännu inte vågat läsa, jag är rädd för igenkänningsfaktorn. Rädd att AHs mod att prata om det skall väcka sådant jag just för tillfället stoppat undan och inte vill skall bubbla upp igen. Så jag skall väl egentligen inte uttala mig förren jag läst boken klart.
Det tog mig ca 10 dagar att läsa igenom boken, jag kände igen mig i smärtan, frustationen och att ”jag vill inte dö, jag vill bara inte leva”. Jag har kanske inte samma sjukdom men jag har deffinitivt dom där dialogerna i huvudet som konstant ska resonera, diskutera, analysera med mera. Mitt huvud är fylld med projekter – så fylld att jag blir utmattad inna jag tar första steget.
Det var skönt att läsa om dessa tankar, för då kände jag mig inte så ensam att ha dom. Men det var också jobbigt att läsa det, för samtidigt kämpade jag med mina egna dialoger i huvudet…
Boken lyfte deffinitivt upp hur tabubelagt det är att äns prata om självmord. Jag minns att jag övervägde redan som 8 årig att avsluta mitt liv och därefter har tanken hängt med mig tills idag. För ett par år sedan skojade jag med en vän och sa att den forskaren som uppfinner tabletten som tar livet av en och låter döden se naturlig ut – kommer att bli rik… för det är det ända sättet jag skulle kunna göra det.
Det handlar inte om ett ”rop efter hjälp” eller uppmärksamhets brist – i det stadie handlar det om hur de anhöriga skall överleva efter mig.
Oräkneliga gånger har jag suttit i mörkret och bitit ihop tänderna och sagt till mig själv att den svåraste delen av ångest håller sig fast vid mig ca. 4 timmar… sedan blir det bättre. Det stämmer – fyra timmar helvete brukar det bli – men den smärtan jag dras med är knappt ohanterbart 1,5 minuter.
Jag vet inte om jag kan ”rekomendera” boken till någon, för den är verkligen ingen ”feel good” bok, men den beskriver mycket bra en människas hela väsen ”tanke/känsla/vilja”, framför allt är den äkta – för jag är allergisk mot förskönade, falska människor…
Så tack Ann! Tack att jag fick kliva i skallen på dig så jag slapp känna mig ensam med detta.