Dennis Lehane: Ett land i gryningen
USA i slutet av första världskriget. En nation på bristningsgränsen. Rashat och klassmotsättningar, konsekvenserna av ett förödande krig och tal om revolution. Två män med helt olika förutsättningar. Luther Laurence, en svart man på flykt sedan han mördat en gangsterboss i Tulsa. Danny Coughlin, polismästarens son, som gått undercover för att spionera på vänstergrupper. I Boston möts deras vägar.
Efter att ha skrivit flera deckare har Dennis Lehane nu kommit med en historisk roman. Centrum i berättelsen är Boston. I det avseendet skiljer sig inte Ett land i gryningen från Lehanes övriga produktion. Den enda av hans böcker som inte utspelas i Boston lär vara Patient 67. Men ändå är miljön annorlunda. Normalt rör sig Lehane i nutiden – återigen med Patient 67 som undantag. Nu tar han oss drygt 90 år tillbaka i tiden.
Lehane klarar bytet till historisk miljö bra. Han framstår som påläst men han föreläser inte. Inget faktastaplande. Tvärtom. Lehane väver in historiska fakta som en naturlig del av berättelsen. Särskilt bra lyckas han i beskrivningen av Bostons poliskår. Danny Coughlin är polis och ett bärande tema i boken är polisernas usla arbetsförhållanden och löner, deras kamp för att få det bättre. Lehane återskapar ett stycke historia som jag vetat mycket lite om och han gör det bra.
Intrigen är rörig och aningen överlastad. Den röda tråden är sällsynt tunn, ibland osynlig. Händelseutvecklingen som leder fram till urladdningen är ofta svår att se. För en urladdning kommer, till slut. Sen fortsätter boken ett tag till. Och en en del trådar knyts ihop, så småningom. Men knutarna verkar lite konstruerade.
Intrigen lider kort sagt av brist på struktur och eftertanke. På så sätt liknar boken livet självt – ingen struktur där heller. Men i en bok vill jag gärna ha en väl sammanhållen intrig.
Inte heller språket är det bästa. Många deckarförfattare får svårigheter när de skriver en ”vanlig” roman. Formuleringskonsten räcker inte till. Lehane klarar sig sisådär. Ibland tycker jag att språket är klumpigt, fantasilöst. Mestadels är det hyfsat och ibland magiskt. Särskilt i dialogen. Jag brukar tycka att Lehanes styrka är dialogen och Ett land i gryningen är inget undantag.
Det här är inte en av Lehanes bättre böcker. Men läsvärd är den och jag har fått mersmak. Jag hoppas definitivt att Lehane fortsätter skriva historiska romaner. Det blir tre stjärnor i betyg.
Intresserad av Dennis Lehane på film? Åtminstone tre av hans romaner har filmatiserats. Kolla in Mystic River (efter Rött regn), Gone Baby Gone och Shutter Island (efter Patient 67).
Köp boken på Adlibris eller på Bokus (Sponsrade länkar).
Förlag: Bonnierpocket
Utgiven: 2009-09
Sidantal: 762
ISBN: 9789174290479
Betyg: 
Vilket betyg skulle Du ge Dennis Lehane: Ett land i gryningen?
Jag läste boken för ungefär ett år sedan och har väl glömt en del, men håller inte med dig om tunn röd tråd. Jag tyckte att han knöt ihop säcken bra.
När jag läste den njöt jag hela tiden (förutom att jag blev rasande på alla orättvisor ;–)), tyckte den var en av de bästa böcker jag läst. Och mycket bättre skriven än hans deckare, undantaget Patient 67. Och jag fick lära mig mycket om livet i USA under första världskriget och t.ex. om hur omfattande dödligheten var då i spanska sjukan.
Kul att man kan tycka så olika
. Jag ger boken ett starkt fyrstjärnigt betyg.
Jag lärde mig också massa av boken.
Har läst lite europeisk historia om den här tiden men kan inte mycket om USA. Det var väldigt spännande att läsa om spanska sjukan och de olika vänster- och fackföreningsrörelserna. Och jag blev också upprörd när jag läste böckerna. Men som sagt, jag var missnöjd med språket och intrigen, det var det som drog ner betyget. Men jag hoppas verkligen Lehan fortsätter skriva historiska romaner, jag vill ha mer! Mer!
Jag är väldigt svag för Lehanes lite hårdkokta deckare om privatdektetiverna Patrick Kenzie och Angela Gennaro. Men jag gillar hårdkokt. De andra deckarna tycker jag inte lika bra om, förutom Patient 67 som jag tycker är lysande. Nog den bästa boken av Lehane jag läst. Där hade jag nog utan vidare levererat 4 starka stjärnor.
Det är så roligt att människor tycker så olika om böcker! Tänk så trist det hade att vara prata böcker om alla tyckt likadant.