Den här boken fick jag av Mattias på Piratförlaget efter att jag på Twitter uttalat mig om att jag har svårt för humor i litteraturen. Jag är, hoppas jag, inte någon dysterkvist som enbart läser ”seriösa” och till döddagar tråkiga författare, men Arto Paasilinna har verkligen förstört min syn på komisk läsning. Baksidestexter med ord som ”inte en tråkig stund”, ”jag skrattade högt flera gånger” osv. är ofta en garant för att boken är tråkigare än en säck potatis. Jag har aldrig skrattat till sådan litteratur, och en stor del av problemet ligger i att jag förväntas skratta, att boken är skriven med utgångspunkt i att den ska vara rolig snarare än i att författaren har en bra berättelse i grunden, som sedan visar sig vara komisk. Ska litteraturen vara uttalat rolig bör den samtidigt ha något att berätta. Som ex. Joakim Pirinens ”Den svenska apan” där det svenska samhället står i fokus i ett gäng korta historier, men där det absurda i det som berättas lyfter fram vår föreställning av verkligheten och får oss att se den i ett nytt ljus, och tvingar oss att reflektera över den.

Det har talats om att berättelsen i Hundraåringen för tankarna till Forrest Gump. Det är förmodligen årets underdrift. Hundraåringen Allan Karlsson ÄR Forrest Gump i ny (nåja) skepnad. Berättelsen om Hundraåringen har allt som Forrest Gump har, men saknar något väsentligt, nämligen en intressant historia. Allan Karlsson, bokens huvudperson, är under sin livstid med och påverkar historien i de mest otroliga situationer (precis som Forrest), och verkar (precis som Forrest) inte vara medveten om det. Jag skulle inte säga att det är en stulen historia, men Jonasson har definitivt korsat gränsen för vad som kan kallas influens. Jag drar mig t.o.m. till minnes samtal på en parkbänk, men det kända uttrycket ”Life’s like a box of chocolates…” har Jonasson lämnat därhän. Det får ju inte bli FÖR uppenbart.

Det ska erkännas att jag skrattar. Åtminstone under den första delen. Det är dråpligt, och fullt av jobbiga situationer som får mig att skruva på kroppen i ängslan över vilken vändning historien ska ta härnäst. Sedan är det slut på skratt, inte för att romanen byter skepnad, utan snarare just pga att den inte gör det. Man vänjer sig fort, och till sist känns humorn precis lika sökt löjlig som i vilken Pasilinna-bok som helst.

Nej, jag är inte särskilt imponerad över denna ljugarbänkshistoria. Du kommer säkerligen inte bli besviken om du gillar den här typen av berättelse, men personligen fick jag bevisat en gång för alla att jag inte är skapt att läsa denna typ av litteratur. Jag hoppas Jonasson tonar ner humorn till nästa roman, för där befinner han sig på fel planhalva. Jag är övertygad om att han kan skriva en berättelse som kan stå för sig själv, och vara humoristisk på det där fina och subtila sätt som åtminstone jag föredrar.

Läs även Cecilias och Beas recensioner.

Betyg:

Förlag: Pocketförlaget (Piratförlaget)
Utgiven: april 2010
ISBN: 9789186369279
Antal sidor: 400

Köp boken på Adlibris (Sponsrade länkar)