Allan Karlsson har uppnått sin hundrade födelsedag. Om mindre än en timme kommer kommunalrådet och lokaltidningen till äldreboendet där Allan bor, för att fira honom med pompa och ståt. Det vill Allan inte vara med om, och beslutar sig för att rymma ut genom fönstret. I hastigheten råkar han få med sig en väska som han bara skulle vakta ett slag, och strax har han både tjuvar och poliser efter sig.

Hundraåringen är en sån där bedårande bok som man inte vill lägga ifrån sig. Den handlar om hundraårige Allans månadslånga flykt från äldreboendet, om de nya vänner han möter på sin flykt och de vansinniga förväxlingar som sker på färden. Men den handlar också om 1900talets Sverige, och om hur Allan trots att han är helt ointresserad av religion och politik lyckas få med ett finger i spelet i de flesta stora världspolitiska händelserna under det gångna decenniet.

Det jag fångas av med Hundraåringen är inte bara den fantastiska storyn, utan även språket. Jonasson använder ett språk som känns trovärdigt ur en hundraårings perspektiv, men lyckas också ständigt driver berättelsen framåt. Under de 391 sidorna tröttnar jag inte för en sekund, utan läser girigt vidare för att få veta hur det går för Allan och hans vänner. Dessutom imponeras jag storligen av Jonassons förmåga att låta slumpen väva ihop stora världshändelser med en svensk sörmlännings liv. Faktum är att Hundraåringen är den i särklass bästa bok jag läst i år, och jag rekommenderar den med värme till den som vill läsa en bok som får dig att dra på smilbanden.

Betyg:

Förlag: Piratförlaget/Pocketförlaget
Antal sidor: 400
Utgiven: 201004
ISBN:9789186369279

Köp boken på Adlibris eller på Bokus (Sponsrade länkar)