Desirada av Maryse Condé har hyllats av många recensenter i dagspressen (ex. SvD och  DN) och Maryse Condé nämns i nobelprissammanhang.

Jag är en rätt ytlig läsare, snabbt skall det gå och och det skall helst inte vara bottnar än hit än dit och på det en hel drös historier som vävs in i varandra på de mest komplicerade sätt så den här boken matchar väl inte riktigt mina normala läsvanor.

Desirada gränsat till när jag tycker läsningen blir tråkig, när jag som läsare måste hålla isär en massa namn, orter, platser, tidsrymder och dessutom försöka förstå ett underliggande budskap. En våldtäkt är inte bara en våldtäkt det är ett patriarkalt förtryck från driftstyrda män som lämnar efter sig spillror av kvinnor som lyckas i karriären men som aldrig känner sig hela, älskade, hemma i en gemenskap.

Boken rör sig kring tre generationer kvinnor som härstammar från ön La Desirade utanför Guadalope men också över Karibien, Frankrike, USA. Jag tycker boken berättas alldeles för fragmentariskt och ibland även motsägelsefullt, kvinnornas bilder går inte alltid ihop, vems sitter på sanningen? Boken huvudfigur är Marie-Noëlle som tillkommit genom en våldtäkt liksom sin mor Reynalda, hon söker sanningen om vem hennes far var eller egentligen vad som hände mamman som gjorde henne så kall? Men hon verkar även  hoppas på att på något sätt hitta sina rötter, få känna sig hemmastadd, tillhörande. För Marie-Noëlle är en kringflackande kvinna som inte kan känna sig rotad någonstans varken i ett land eller tillsammans med andra.

Vi får följa med på en resa som tar oss tillbaka till hennes  barndom och via mamman och mormodern får vi även deras liv som i slutändan format Marie-Noëll till den hon är.

Reynalda blev gravid med Marie-Noëlle när hon endast var 14 år gammal och försöker dränka sig. Hon räddas av  den barnlösa men barnälskande Ranélise. När barnet föds överges det av Reynalda och Ranélise vårdar och älskar flickan som sin egen. Men en dag när Marie-Noëlle är 10 år gammal kommer ett brev från mamman som nu bor i Paris, hon vill ha dit flickan. Från att ha haft en glädjefull barndom och varit mycket duktig i skolan hamnar Marie-Noëlle nu hos en mamma som helt saknar förmåga att visa känslor, ömhet och värme. Det skär i hjärtat att läsa om den här tiden men också om hur det tar sig uttryck när Marie-Noëlle själv skall ha relationer.

När Ranélise dör många år senare åker Marie-Noëlle tillbaka till Guadalope för att finna sanningen och möts av den mörka släkthistorien men får hon egentligen några svar?

Det finns inte speciellt mycket hopp och ljushet i denna bok ingen mor verkar lyckas älska sitt barn och barnen upprepar ett beteende som de själva borde inse att det är helt fel. Har man själv saknat kärlek borde man vara enormt mån om att ge kärlek men man kanske inte vet hur? På vilket sätt påverkas vi av vår historia, har vi ett stort behov av att ”veta vem vi är”? Jag får en känsla av att Marie-Noëlle egentligen vill vara lika likgiltig inför sin mor som modern är mot henne men att blodsbanden ändå på något sätt tvingar henne att söka varför hon är så rotlös.

För mig var det en långsam läsning och inte blev det bättre av att boken är kryddad med västindiska uttryck och att jag inte hittade ordlistan förren jag hade ca 20 sidor kvar av boken.

Den är inte dålig den är bara skriven på ett sätt som gjorde den svår att ta in.  Jag lade ifrån mig boken om och om igen men hade bestämt mig för att läsa ut den. Jag har fått bära med mig berättelsens olika delar ett par dagar och pusslat ihop det i huvudet. Det här är en bok jag gärna hade läst i bokcirkel, det finns mycket att diskutera kring både tematiskt men även hur man tolkar olika delar i boken.

Men jag måste säga att jag blev väldigt sugen på att åka till Guadalope.
Betyg:
Förlag: Pocketförlaget
Utgiven: 201003
ISBN: 9789186369224
Antal sidor: 323
Köp boken på Adlibris eller på Bokus (Sponsrade länkar)

Läs även andra bloggares åsikter om Frankrike, Maryse Condé, USA, Västindien, Desirada